Å, Facebook! Å, Facebook! - som en vårvind du kom
och blev oumbärlig när jag loggat in.
Som nyspunnet guld i en digital svängom
förgyllde du nuet och framtiden min.

Jag dokumenterar vart toabesök;
beskriver glatt färgen och dess konsistens,
trots doften mig tåras som jag skurit lök:
Och flaggar jag rött har det färgats av mens.

Var muffins jag bakar skall fotas så väl
och maten jag lagat skall ock läggas upp
på tidslinjen min trots min akilleshäl
är att jag ej kan skilja på struts eller tupp.

 
Å, Facebook! Å, Facebook! - Du är hela mitt liv!
Jag gör inget annat än hänger med dig.
Ja, allt annat är blott ett trist tidsfördriv.
Jag gör kanske inget, men postar var grej.

Om jag inte puffar tillbaks på en vän
inom en timme så fylls jag av skam,
ruelse, självmordstankar och så sen
blockeras jag rättvist av denna madam.

Katter i byxdress, i Onepiece, i kjol;
mitt flöde det fylls av kanonföremål.
Och alla familjer de ler som en sol:
Ja, allting är lyckligt - men man hör en nål.

Å, Facebook! Å, Facebook! - mitt virtuella palats!
Jag kan inte slita mig ens en sekund
ifrån denna omistligt tjusiga plats
för tänk om jag missar en spraymålad hund.

Jag älskar när folk skryter högt om sin lön
och jublar åt nättrolls approach så brutal.
Att kvinnliga bröstvårtor och alla kön
raderas det ser jag som viktig moral.

De som inte finns här, de finns inte alls,
ty twentyfour-seven skall man vara här.
Vad hjälper väl det att i livet ge hals,
för om man ej postar är man sekundär.

Å, Facebook! Å, Facebook! - när jag slutligen dör
Är kyrkan så full av var datoriserade vän
från FB, men det blir ej nån kyrkokör...
men en statusuppdatering: "Jag går snart igen!"