Föreläsningen var slut. Åhörarna strömmade ner
för trapporna med kaffe i blicken. Snart var bara
kvinnan i rullstol och jag kvar.
- Skulle du kunna åka med mig ner. Handikapp-
hissen uppförde sig knepigt på uppvägen.
Jag kände hur magen drog ihop sig av obehag.
Krånglande hiss var en av mina fobier. Men jag hade
inget val. Kunde inte säga nej till Britta, som jag var
kurskamrat med.
Tillsammans gick vi fram till hissen och jag tryckte
på hit. Långsamt satte den igång och knakande kom
den upp.
- Upp gick ju bra, sa jag och ner kommer man alltid.
Den hurtiga repliken kunde jag hoppat över, tänkte
jag sen. Britta körde in med rullstolen, jag gick efter
och tryckte på nerknappen. Hon tyckte att föreläsningen
om att leva med sina rädslor hade varit så bra.
Vi var nästan nere när hissen ryckte till och stannade.
- Fan också, sa jag och hela scenariot med hur vi satt där
i mörker med allt mindre luft spelades upp i huvudet.
- Tryck på larmknappen, sa Britta. Den sitter för högt
för mig.
Jag pressade ner den och hoppade till av det genom-
trängande ljudet.
- Det hördes åtminstone, sa jag. Nu får vi sitta här ett tag
och leva med våra rädslor.
- Hur lång tid tar det innan någon hjälper oss, tror du?
fortsatte jag.
- Det beror på om det finns nån vaktmästare ledig. De
kanske gått på lunch. Ibland får man vänta i timmar.
Britta var tydligen van att bli sittande i en handikapp-
hiss. Hon pratade på om allt möjligt. Tänk om hon kunde
vara tyst åtminstone. Klart att det gick åt luft när någon
pratade. Hon borde tiga och andas så lite som möjligt. Det
var hennes fel att jag satt här.
En vaktmästare kom. Han sa att han måste veva ner
hissen och det tog sin tid. Jag teg och Britta pratade.
När dunsen kom,som talade om att vi var nere, gick jag
snabbt ur hissen.
- Aldrig mer ska jag ta handikapphissen, sa jag.
- Hoppas att du slipper, sa Britta och rullade ut i friska luften.