Jag beskådar din härdade kropp

som blott är klädd i din andedräkt,

som pustar ut Jim Beam

och kittlar min näsa

när du reciterar Kerouac.

Nyspunnet guld sveper ner över dina axlar,

rufsigt och attraherande nonchalant.

Du bär dina ärr som medaljer,

och jag skäms och skräms

över min litenhet.

Världsvan, trasig och stark

sockrar du min vardag med ord

som kunde varit verkliga,

men som bara cementerar

att jag är ditt upprepade tidsfördriv.