Jag går på stigar som jag inte visste fanns
Och önskar att jag fick gå någon helt annan stans

För jag har gått här förut
I samma fotspår som igår
I en stad jag känner allt för väl
Där jag suttit fast i flera år

Och jag har fastnat i en ändlös labyrint
Och irrar som om hjärnan slagit slint

Men nu vill jag inget mer
Jag måste ta mig ut
Här finns ingenting att hämta
Det måste få ett slut

Och ni ser på mig som om jag vore vem som helst
Som om jag går här och väntar på att bli frälst

Och se det ni som ni ser
Och leka eran lek
Men jag kan inte va’ som ni
Det skull va’ ett svek

Och visst kan man gå vilse i en småstad
Och få känslan av att inte hitta hem
Efter barndomen tog slut
Och drömmarna dog ut
Och man vet man kommer aldrig bli som dem
Då går jag hellre vilse om igen

Jag går på fest med vänner som jag känt en gång
Och står och pratar strunt på nån balkong

Men vi har inget att säga
Vi har vuxit från varann
Allt för lång tid har passerat
Sen våra hjärtan brann

Pelle har köpt bil och hus och skaffat barn
Erika jobbar skift för att försörja karlen

Jim har blivit prälle
Johanna journalist
Matte fastnade i flaskan
Och Putte är mest trist

Själv går jag längs en gata vid en å
Så främmande och välbekant ändå

Där tiden har stått stilla
I allt för många år
Där människor tänker lika
Dit fördomarna når

Och visst kan man gå vilse i en småstad
Och få känslan av att inte hitta hem
Efter barndomen tog slut
Och drömmarna dog ut
Och man vet man kommer aldrig bli som dem
Då går jag hellre vilse om igen