jag är kullen
som Sisyfos
släpade sin sten uppför

den krossade

bortglömd
bland oräkneliga korn
med alla sina
ouppklarade räkenskaper
som göms
i nerslipade logaritmer

ur fuktig sand
bunden till sig själv
i nertrampade minnen
formar jag mig själv

(varje dag)

en replika för nya bördor
som mitt bland orörda dyner
under lång natt lyssnar
till havets monotona linjespel

dessa vågsvall och bränningar
på strandens anteckningsblad
för en hemvändande stenografi

i väntan på ett fruset diktat
från ett kalvande berg
bortom havets horisont -

dina vågburna sjok av is
av ofullgångna stavelser
med ett enda tydligt mål:

hit!

där våra beslöjade ombud
attesterar ännu en gryning