Tankar vilar i en hjärna.
Vi vill att tankarna ska komma ut
från våra själar i obefläckat skick,
men de färgas av logik.
Logik från den obegripliga
världens system är stänger som
sträcker sig från universums yttersta gräns,
och petar på oss.
Vi vrider och vänder oss, vill
inte vakna
men så upptäcker vi att vi är logiska.
Vi kliver ut i världen och
dricker en kopp varm choklad tillsammans.
Och ovanifrån faller böcker ner och bedövar
våra sinnen.
Även om vi vill leva, andas, stöta tillbaka
stängerna och rumstrera fritt,
så står jag helst vid sidan om
och memorerar ramverket
i känslan.
In i mina känslor sträcker sig
logiken,
och delar upp dem i köttstycken,
fragment, som är mötena,
det vi jag minns.
Inom mig startar nu en förnuftig
process, och jag skriver en dikt
för att
för en
stund få vara ifred ifrån mina tankar.
Men tankarna vill inte längre
vila i en hjärna.
Sinnena måste få komma ut,
få spelrum,
och jag är desperat.
Hjärnan tänker att vad finns därute
som jag har missförstått,
inte lärt rätt och som nu
är förlorad
logik?
Jag vet inte, men väljer att bli vi, och i
ögonblicket stannar jag för evigt,
för i vår vänskap
skålas det i gin och tonic
och ögonblicket går aldrig förbi,
det är logi för logik.