De läste samma bok, Stefan Einhorns Änglarnas svar. Han tänkte på det polska gettot under andra världskriget och blev sprängfylld av sorg. Hon kämpade med orden hon ville uttrycka. Hon förblev tyst. Han påmindes om Stig Dagermans Dagsedel om människans kemiska värde under kriget. Några kronor, kanske vid tillverkningen av tvål från kroppens fett. Och resten bara vatten.

Språket inom honom lever utanför storstan. Skånskan pockar på. Hälsinge-dialekten - utan plurala adjektiv - väcker lusten till de kontinentala språken. Ord och fraser slår kilar i identiteten, och han frågar sig varför han övergav sina gamla idiom.

Hon tänker på hur människornas val i boken fick följder för så många andra. Att människan aldrig är ensam och att man alltid lämnar en ryggsäck till sina barn. Hon plockar själv i sin ryggsäck då och då. Synar, lägger bort, lägger tillbaka det hon inte riktigt kan lämna än. Tystnaden är hennes väg till orden. Hon skriver för att kunna lägga ifrån sig sorgen en stund.

Språket, orden, tystnaden förenar dem. De läser högt ur Ariel av Sylvia Plath. Bildspråket fascinerar, blandningen av stramhet och starka ordflöden i flytande text. Utmanar, inspirerar, väcker tankar om liv och om död.

Ett av hans tidigaste minnen dateras till sommaren 1944. De allierades bombplan flög in över Skåne. Hela himlen mullrade som under ett intensivt och ihållande åskväder. Minns rädslan i de vuxnas ögon. Inte minst hans fars.

Han var drygt två år gammal och befann sig i farfars och farmors sommarhus i Åhus vid Hanöbukten. Huset var stort för att rymma de sex sönernas familjer. Farfars dröm var ett jättekollektiv under sommaren. Denna dröm blev dock aldrig förverkligad på grund av alla stridigheterna mellan familjerna.

Många år senare, efter folkskolan, där man märkligt nog inte talade om andra världskriget, förstod han att hans fars världsbild hade rasat samman. Den sommaren då Tyskland blev ruiner.

Hon tänker på hur hon själv formats av händelser där det är svårt att se några val. Det första minnet av övergivenhet, tror hon är från när hon var tre. Hon minns att hon sitter på en liten, låg grön barnstol i mormors kök och längtar efter sin pappa. Mormor lär henne sjunga Evert Taubes visa Brevet från Lillan ”pappa jag längtar efter dig” sjöng hon om och om igen, tårarna rann efter för kinden. Det smakade salt. Mamma fanns i bakgrunden och hennes syster varen liten bebis, som hon minns det.

60 år senare i ett kök pratar hon med sin pappa om sitt minne och undrar vart han var och när det kan ha varit. Han berättar att det var när han gjorde repmånad och att hon var 3,5 år. De bodde hos mormor och morfar eftersom mamma var trött. Hon tänker på att musiken och orden varit hennes tröst i tider av sorg och ensamhet, så länge hon kan minnas.