Vår gran
stöttad av några tegelstenar
i en vattenfylld,
rödklädd hink,
placerades av far
på en ljusbrun julgransmatta
i ”bästa rummet”.
 

På denna matta
där mor
broderat små röda tomtar
fick den sedan stå
grön och fin,
klädd med glitter,
äpplen,
svenska flaggor,
och med levande ljus,
vilka vållade oss stora besvär,
att stå raka.

I detta rum,
svalt på grund av frånvaron av kamin,
fick julgransljusen,
som jämt droppade,
endast vara tända
medan man vistades där inne.

Så på julafton,
efter att ha ätit av det hemmagjorda,
saltade syltfläsket,
den urvattnade
inlagda spickemakrillen och sillen,
av lutfisken, och den griljerade skinkan,
fick vi äntligen
gå in i det förbjudna rummet.

Där tändes julgransljusen
och klapparna delades ut.
Mjuka klappar.
Sådant man ändå skulle få och behövde.
Det vill säga
hemmastickade strumpor,
vantar,
och kanske någon skjorta eller byxa.

Eftersom jag var medellös,
eller ”Menlös”
som det hette på den tiden.
då i almanackan
den 28:e december
kallades för ”Menlösa barns dag”,
kom min enda inkomst
från min ”Tupp Bok”,
i vilken jag då och då
kunde hitta en femöring
eller några två-öringar.

Men eftersom också jag
önskade ge julklappar,
fick far varje jul
av mig sin vanliga,
hett efterlängtade klapp.

En revolver av glas,
egentligen en whiskyflaska,
som han själv
en gång i sin ungdom
köpt på Hebriderna,
när han som besättningsman
på en Engelsk kutter,
”Prairie Flower”,
köpt, saltat och lastat makrill.

En whiskyflaska,
inslagen i rött omslagspapper,
sedan länge tömd och urdrucken,
men som far,
varje jul
med samma glädje tog emot
med orden:

Ӂh Tack, tack,
det var precis vad jag önskat mig”.