Efter ett förvirrande tandläkarbesök skulle jag ta
en kort sväng med cykeln i stan
trodde jag
för det var så fint att vara ute i den klara luften
sådär på morgonen för en gångs skull.
Det slutade med att jag åkte hela vägen ut
till havet.

Stod där ute på utkiksposten vid västra hamnen och myste för mig själv. Ni vet den som går ut rakt över vattnet.

Det blåste en del och var rätt kallt,
men jag hade ju klätt på mig benvärmare och allt.
Havet var mörkt och staden var grå, men det var himla fint ändå.
Folk har låst fast massa kärlekslås i den också,
det var lite gulligt.
Var nästan inte en själ i sikte heller,
det var skönt.

På vägen hem cyklade jag igenom Slotts- och Kungsparken, och satte mig en stund
på en bänk nere vid kanalen där jag träffade den där fransmannen mitt i sommarnatten.
Satt där och mindes och kände lite på det kalla vattnet.

Det är lite synd att alla träd och buskar
är så kala vid den här tiden
och att marken är så brungrå.
Parkerna ser verkligen lika döda ut som en känner sig inombords,
men det är lite fint ändå.
Kanalen har fått någon bisarr grön färg över sig, intensiv.
Ville fota, men hade inte kameran med.
Får komma ihåg själv istället.

Allt kändes i alla fall lite bättre när jag cyklade omkring
där vid havet och i parkerna
helt ensam.
Kändes som att trasiga mackapärer och plugg och pengar inte spelade så stor roll.

Men sen kom trafiken och människorna och lägenheten och verkligheten.

Och då blev det andra bullar.