Den som hört Pablo Casals spela
bär alltid den musiken i sitt hjärta.
För den som en gång lyssnat
till tonen från hans violoncell
finns den där ständigt
som ett jublande rop om frihet
och en sog som saknar gränser.
En sång i vrede men med stråk av stilla vemod.
En gång och sedan aldrig mera.
Att långsamt sjunka i ett hav av tystnad.