En gång var våren ljusare än nu
och ren och klar ljöd ännu fågelsången.
Nu hörs den knappast hit till trädgårdsgången
och allt jag minns som är sig likt är du.

En gång blir allting ljusare pånytt.
I minnets spegel ser jag allt förklarat
och det som var fördolt blir uppenbarat.
Allt kommer åter som en gång har flytt.

En pojke sitter plötsligt tätt intill mig,
jag måste nog ha slumrat till och drömt.
Han frågar mig om sånt jag nästan glömt.

Hur vet han allt och vad är det han vill mig?
Jag undrar tyst, men jag får inget svar.
Och när jag tittar upp finns pojken inte kvar.