det är så banalt

så alldeles totalt

så svårt att vara vuxen

det här med kruxen

att man på ett visst sätt ska vara

det kan jag inte klara

varje dag är en kamp så tuff

alltid blir det lite ruff

som liten var jag blyg och skygg

kände mig aldrig trygg

hade ångest för allra minsta sak

hoppade högt vid minsta brak

inte blev det bättre med åren

fast jag slickade såren

tonåren var en riktig pina

jag balanserade på slak lina

rodnade som en pion vid tilltal

ja, min självkänsla var skral

nu är jag vuxen och stor

är det någon som tror

att allt det jobbiga är ett minne blott

nej, för varje dag som gått

jag ständigt plågas av

alla ständiga krav

jag inte alls är självsäker

livet inte såren läker

sårskorpor i min själ

livet ville mig inte väl

jag får leva med detta livet ut

leva till livets slut