Ingen aning
hur jag ska börja
så jag tar det från början

Det var ett passerat ögonblick
i en ateljé, under dagande morgon
då jag först såg hennes ljuva skepnad

med ryggen vänd
satt hon virad i ett lakan
kanske av lin

gräddvit hy, sängkammat hår
nakna skuldror, smekt
av den ännu unga solens
första gryningsljus

luften till hennes ära
lekte kring hennes
späda skepnad

Vi alla
jag, gryningsljus, luft och rum
betagna, av denna varelse
vår, under en etsad sekund
för att aldrig
gästa oss åter

ändå minns Vi alla
hur vacker hon var
just då
just nu
för alltid

ja
jag, är berövad, bedövad
hjärtehand ter sig stum, i min saknad
ändå smäktar jag säga

tack, för att Vi fick vara gäst
i din allt för korta
tid

det är skamligt ynkligt, men du,
nu har jag dig bevarad,
i en tavla
i mitt hjärtas rum
fyllt
av dig

får jag då, knacka på
och åter vara
din gäst?

För jag vill ej säga ordet
för hur säger man egentligen
...