Jag ber det djupaste om ditt förlåt, om du nu faller i gråt
kring det jag har till dig att berätta, men snälla
just nu, och nu, och nu, är det bara du, säger det igen
det är bara du, fast ärligt, vi vet ju ej vad som händer sen
kan ju ingen veta

Jag hatar verkligen att vara så romantiskt otrogen
då jag fantiserar om det jag känt
kring alla de händelser i livet
de vilka har passerat, och borde ha kasserat
fast det blev ju inte så, för det händer då o då
att jag återvänder dit, till de ögonblick
om vilka jag nu fantiserar

De finns där på en plats i minnet
runt en ö, i den osinligt djupa sjö
varest jag brukar traska ibland, på en liten strand
bara för att beröra
de änglar och älvor vilka jag har förlorat
förkastat, sårat och söndrat genom livet

Min önskan att de kom åter, och mig förlåter
är förutan tröst, då de med vinden blåser bort
likt rödgula löv, under själahöst
multnar till min jord, blir det jag står på, det jag går på
av de änglar och älvor vilka jag har förlorat
förkastat, sårat och söndrat genom livet

De plågar mig med rätta, om de sanningar jag aldrig berätta
har grunnat ibland, kunde jag göra om de val jag gjorde,
och förfrågat om jag gjorde allt jag borde gjort
så rörigt det ter sig såhär i efterhand

Men du, min Hjärtevän, det jag vill till dig säga
gå inte nu, ty det jag långsökt har försökt få fram, som poäng
är att du, är här nu, och jag önskar så
att du ej blir en av alla dem
en av de änglar och älvor vilka jag har förlorat
förkastat, sårat och söndrat genom livet

För här i mitt svammeltal, under samvetskval
hyser jag en önskan, att du ser mig, snälla jag ber dig
möt mina ögon, se min själ, vilken tårfyllt vet
detta kan gå hursomhelst

Men här, här är det jag till dig ger
allt jag har, då jag släppt dig ända hit, till min ö, 
mitt naknaste jag, utan masker
i en min önskande fråga;
vill du bli den ängel och älva vilken jag aldrig har förlorat
förkastat, sårat och söndrat genom livet


... ja, jag minns det kallt
det gick åt helvete med allt