min ångest är svärtans gestalt
en vidrig skugga
solen aldrig kan nudda
eller natten sudda
som ständigt funnits där
genom åren
och våldsamt, nyckfullt ter den sig
då den slänger mig ner i golvet
för att hängivet ge sig an
att slå mig sönder o samman
innan den mordiskt
kastar mig över kanten
ner i brunnens djup
där inget får plats
mer än det bultande mörker
vars hungrigt rivande klor
gräver sig in i själen
och frossar, tills inget är;
mer än ett stumt varande

det är då jag glömmer bort
att vilja leva