*   *   *

Nu dånas utåt svartisars mörka fält
klampar Kung Bore ur snöfalls tält
stöter tjäle med frostig urtidsstav
öppnar mången otäck inre grav

Ur snötäckta tjärnars mörka råk o vak
bubblar de fram ur gråa dimmors gap

Hostande harklande fräsande
med kärrdränkt avgrundsrap
jäsande

Haltande hasande väsande
mörkermän
Dysterkvinnor o gråtroll
linkar fram här än

Stönande en missmodig
begravningshymn
i zero-moll:

”Ohhh… stelna o låt dö…

främling…

i is o snö…

Ligg sedan för alltid still…

Det är Detta vi vill!

Hat… hat… hat!

Jaa… ligg under snötäcket lugn o tyst!

Låt mörkrets krafter lyfta så högt det går
så att Fimbulvinter i vårt sinne rår

Kriga framför mat!

Inte ett enda knyst!”

Kölddruckna väsens mörka månskuggor
med kärnisögon ispiggars frostsprång
isbarkade händer o djupfrysta påkar
stora käfttuggor gång på gång

Smyger fram bak skrovliga gråa
svenska lavskäggiga granrisstammar
i stjärntindrande midvinternatten lång

Deras ögon dystert av norrsken lysa
de älskar att förstena o förfrysa

under rasande kampfylld sång

Kung Bore o vasallen snöstorm Gorm
hetsar sin livlösa här med pikad norm

allt främmande

ska stenas orörligt o rysa
under bårtäckets vita glans

stilla

utan liv o sans

frysa

Kung Bore

med sin klubba av is
vill förstena allt på detta vis

mörkrets ögon rår
alla bär på frusna sår

Världen är full av lystna troll
dansen klampar i Egots moll

Han vill få allt i sin makt
på trollpackor o mörkermän
hakar han fast korsmärkt pakt

Mandom mod I morske män
starka kvinnor o ungersven

bilda på nytt en enad fris

mot yttre o inre mörka krafter
troll ofärd krig o svärtad is
rädslans frätande safter

Var med o rädda vårt sköna land
mot oförståndets frusna band

Höj hjärtats varma milda lans
o rädda det som vinner vanns
från Fimbulvinterns svarta rymd
där solen snart för gott är skymd

Alltet är en grym Illusion
för den som inte har den rätta
tron
på Kärlek Hög o Sann i Dur
bara den kan besegra detta
urtidsdjur

denna vilda istidsman
så att han helt försvann

till sin glaciär
till sitt mörker
o inte fastna här
grym o tvär!

        *   *   *

Nu i öster föds ett stilla brus
av ny värme och av nytt ljus

Facklan höjs mot himmel blå
är det hon vi väntat på?

Kan det verkligen vara sant?
Hon vår himmels diamant!

Det måste bara bli vi två!
Säg min Kära att det blir så!

Nååå!   

     .
     .   
     .
     .
     .

*   *   *

© Bo Himmelsbåge