Började förstås med garderoberna
(mitt dåvarande hus för litet
därav nybygget).
Skåpen i klarglas närmast dörren.
Man skulle kunna se in
inga hemligheter där.
Därefter de av frostat glas
att ge enbart en skymt av innehållet.
Tredje raden med väggar av spånplattor
och kärvande dörrar med kodlås.
Längst in bunkern
med tillträde bara någon gång om året,
allt mitt i huset
intill vardagsrum och sovrum
matsal och kök
ett dubbelhus med ångesten som murstock.
Snart insåg jag
omöjligheten att sova om natten.
Det bullrade, gnällde och tjöt
så jag måste isolera,
köpte in ett större antal av mina diktsamlingar
att tapetsera med
en rolig detalj för mina gäster som uppskattade
den nya biblioteksidén.
Man kunde stå mot väggen och bläddra.
”Hör här: ´Om jag bara visste
så skulle jag våga
men trädets rötte går så djupt
och dess krona så högt.´
Bra va?”
Men hann inte ge ut nytt i den takt som krävdes
utan fick hämta hem från såväl Öijer som Ekelöf och Lagerkvist.
Då blev det bättre
och sömnen återställd.