Höjdpunkter i livet - de heter väl peak experiences idag, men då hette de och heter alltjämt höjdpunkter i mitt liv. Höjdpunkter är de oförglömliga ögonblick och snärtande stunder då musiken tagit hela mig utanför mig själv. Intagit mig i sin förunderliga värld, trollbundit mig för eviga tider. Än idag utplånas platsen där jag befinner mig av toner som för mig till landskap och sällskap jag varit i då jag hört dem.

En av de här höjdpunkterna återupplevde jag nyss, då Musikväktarna bjöd på Frédéric Chopins Polonaise Ass-dur. Plötsligt fann jag mig åter stå högst uppe på berget ovanför viken mellan Norrkulla- och Söderkullalandet. Tolvslaget hade förklingat i radion, Finska Notisbyrån läst sina nyheter över viken ...

För några sommarveckor var jag bortskickad hemifrån. Jag skulle vistas hos en familj med ett jämnårigt naturbarn som kände ön de bodde på utan och innan. Själv var jag kommen från Tölö, en stadsdel vars djurliv inskränktes till sparvar och änder. Nu var jag  livrädd för att stöta ihop med räven, tjädern och de andra vilddjuren.

Dagligen upplevde jag de tidiga tonårens osäkerhet, varje ögonblick rädslan att inte duga om jag gjorde något fel, utan att veta vad som var förväntat och rätt.

Eller egentligen var det mer en förvissning om att jag omöjligt kunde duga som jag var. Ett våp från staden, som aldrig svingat sig i en lian. Mina försök att lära mig ro en båt som hade årtullar i stället för järntappar väckte en munterhet som sved i sinnet. Är man nyssbliven tonåring så är man ...

Men till höjdpunkten. I ett ögonblick av ensamhet (för stunden bara i sällskap med ängsliga mig själv) förändrades allt!

Ur ett öppet fönster på andra sidan viken strömmade Chopin - han, den modige, tragiske polacken som vågade komponera och spela ett verk som Revolutionsetyden. Han som dog på Mallorca - jag älskade schlagern Coimbra*...det vädjade till ett romantiskt tonårshjärta.

Berget. Viken. Solen. Den kraftfulla pianomusiken. Chopin ... Han som komponerat Assdurpolonäsen, den som nu fick himlen att lyfta, världen att vidga sig i ett annat land. Att musiken ...

I fjärran försvann en snurrebåts ettriga motorsurr, som var det en bekräftelse på att mina fötter stod kvar på hälleberget, medan själen flög över landskapet och tiden, den tragiske Chopin till mötes. I ett instängt skärgårdslandskap färdades så mitt innersta mot hjärtats evigt öppna horisont, gjorde en sväng över grammofonen med mors sjuttioåttavarvare därhemma och musiken som jag älskade.

Chopin öppnade en dörr, och jag steg ut. Resten av vistelsen var jag mig själv, trygg i min närsynta våpighet. Och varje dag lyste solen bekräftande.

2016-02-02 22:33

* låten April in Portugal, om Coimbra, förväxlade jag suveränt med Mallorca ...