Jag skriver det här brevet till dig i egenskap av tvivlare. För jag kan inte tro på dig längre Gud. Jag kan inte känna din närvaro. Och jag har nog faktiskt aldrig känt den. Men jag lovar, jag har försökt tro.

Jag har sökt dig i bön, jag har sökt dig på många platser. Jag har likt ett barn som behöver sin faders uppmärksamhet och kärlek tjatat och hoppats. Men du har ignorerat mig. Och precis som barnet gav jag till slut upp.

De finns de som säger att de ser dig i allt levande, i naturen. Men allt jag ser är ångestmaskar som krälar i ruttnande sår. Vår moder jords öppna sår. Andra gömmer sig i närmsta skrymsle och hoppas att såren ska läka och allt ska bli bra.

Det finns också de som lutar sig mot vetenskap och fakta. De som dövar sin längtan efter svar i komplicerade resonemang. Tidigare tyckte jag att jag förstod. Big Bang, materia, vi består av små byggstenar.

Nu har det blivit så komplicerat. Halvvägs genom förklaringen hur världsalltet hänger ihop, så har de tappat mig. Snart är vetenskapen, precis som det som beskrivs i Bibeln, mest likt sagor. Fysikerna är profeter som förkunnar dess innehåll. Bevisen finns där, bara man tror! Men jag vill inte tro! Jag vill ha bevis!

Ja, som du ser Gud, jag är vilse. Jag tvivlar. Jag hänger kvar endast i en skör tråd. En tråd av kärlek till min nästa, kärlek till naturen, kärlek till livet. I mig finns en önskan att allt har en mening.

Jag behöver svar. Jag vill veta. Är vi din avbild och har skapats med ett syfte? Eller är vi blott gråsuggor under en rymdsten, bortglömda i världsalltet?