Sanningen och ett hopsnört uttryck
i dennes ansikte, det enda svar jag fick.

Aldrig, visade sig bli mitt motto och för varje år blev arbetet
jag utförde allt mer avlägset den främling som hon såg i mig.

Vilket gav mitt liv till arbete och för de som återuppstod
inför de många både vita och de grå skuggor, som så ofta
visade sig och gjorde sig påminda om detta om och om igen...

Tror ni mig inte?
Skulle jag bara släppa tanken och händelsen, för att gå vidare?

Ja, allt genom sanningen om den min sanning, fast just
och ändå så orimlig i sin trovärdighet, detta tycktes bara
gälla mitt eget liv och den otroliga historia från henne
visade sig i ett eget uttryck så jag försökte verkligen att
se på saken med vaket öga för detta.

Kvinnan kom från en annan tid från någonstans
där arbetet kändes fritt medan jag undrade för
varje gång vi träffades om det kunde vara så att
hon inte talade sanning, det här med hennes
säregna sätt att framstå som något speciellt.

En främling som jag lärt mig att tycka om
men varför verkade allt för omslingrat av
orden som kom från hennes vackra yttre.

Visst hade jag kunnat tro på allt som hon berättat,
men jag fick just ingen känsla av sanning i detta allt.

Var det verkligen henne, som jag skulle se upp till?

-Se till att du sköter dig.

Det var just därför som dessa ord för
alltid skulle hålla mig borta från arbete.

Kvinnan som jag lärt känna genom historien blev som ett
spöke eller lika tydligt, jag och mitt uppdrag som medium
behövde verkligen utvecklas till det bättre och nu visade
det sig att det helt klart finns lite tid över, men för vem?

Det viktigaste, som jag någonsin utfört i mitt liv...?

Ingenting, lärde mig aldrig det fröken ville få mig till.