Det är skönt att få vara i poeternas trygghet, att veta om mina texter som kommer från mitt inre är skyddade i våran underbara gemenskap, som den här skrivelsen.

Om jag nu bara visste vad en skrivelse är för något.

Tro inte det är hemska betonghus där avtrycket från brädorna speglar ljuset från himlen samma himmelska ljus som smeksamt för tanken till naturens under där mossan får så vacker färg att det hemska där över vägen känns än mer avlägset än igår.

Ibland undrar jag om Slottsskogens vördnad för naturen än en gång kommer till undsättning för oss som älskar det som är och varit en så viktig del av vårat, Göteborgarnas välbefinnande men som nu bara blivit en kamp om platsen, platån.

Platon kommer alltid att föra sin talan, skydda sina fåglars naturliga plats och trots våldgästandet ser de sin glädje ändå när de sitter på hustaken och sjunger sorgens ni vet, den vi alla sjunger med i i våra hjärtan finns vårt Göteborg kvar det gamla.

Slottets skog en del i min uppväxt för där finns de uppstoppade djuren
den där speciella lukten och det vackra blå ljuset i skåpen med stenarna.

Platån en del av det gamla Göteborg.

Det blå ljuset

mossans grönhet i ljuset

Och ni undrar varför jag flyttat hit

vi behöver skydda fåglarna, marken och miljöhusets plats
mansgrottan under sandlådan och alla gömda tvättmaskiner
som vi döljer i de gamla små förråden, de hörs inte, syns inte
men finns ändå, precis som vi hyresgäster hos husvärden som
åker omkring och tror han har koll på allt men saknar förstånd.

Också det är en del av oss att få leva som naiva, kränkta natur

Miljöhuset får blod och växer sig stor

Så underbart att i skönhet få skriva ut i poesin.




Bara det mäktiga vet