Sågspånssonen och flickan av fnöske såg på varann
Den ena på tröskeln ut mot bakgården
Den andra i gräset
I trädgården
Nyckelpigor svajade på bladen som sträckte sig mot himlen
Det var tyst förutom insekternas gnolande
Och vindens viskningar
I flickan av fnöskes hand hängde det
En brun ros som en gång var röd
I hennes handflator satt det fast törnar
En droppe blod rann in i rosens bladverk
Rosen kände sig nostalgisk över sin före detta högröda klädsel
Flickan av fnöske plockade rosen i Skogen av Snår för
Flera flera år sedan
Men det kändes som igår, för henne
Hon lutade sig mot dörrkarmen och stod
Som ett omkullblåst träd vilar mot ett som klarat sig mot stormen
Mellan henne och Sågspånssonen flög det pollen och insekter
Som strålade i solen och såg ut som
Små bitar solljus som fastnat i brisen
Världen såg ut att vara ur fokus
Sågspånssonen stod med knotiga knän och slitna skor
I det höga gräset och
Trädlinjen i ryggen
Skogen av Snår svajade och smekte honom i nacken
Doften av fuktig mossa flöt ut ur skogen och
Upphörde där trädgården började
Sågspånssonen kliade sig på armbågen
Och höjde en hand för att lägga skugga över sina ögon
Vikten av blodsdroppen på den vissna rosen
Var för mycket för ett blads fäste
Och det bladet gled sakta ifrån sitt hem
Skruvade på sig i brisen och föll
Ner på trätrappan med ett sorgset prassel
Flickan av Fnöske hade inte märkt att rosen hade vittrat bort
Hon hade haft den i ett hål på sin blus
Och snurrat omkring med andra tankar i huvudet
Och kvistar i sitt hår
Hon såg förskräckt ut när hon mötte hans blick igen
Han hade sett det ifrån sin plats i Skogen av Snår
Att allt runt henne sakta blivit torrt och visset
Men han kunde aldrig korsa trädgården
Och förvarna henne
Hans ben skulle pulveriseras utav vandringen
Och han skulle falla ihop under solens gassande strålar
Han skulle torka ut
Han kunde bara röra sig i Skogen av Snår
För att där var det fuktigt och
Det fanns vatten och bär kring hans gryt
Men när han torkade började alla små bitar
Som han var gjord av falla isär
Så han såg henne torka ut
Från sitt gryt
Och nu såg de på varandra
Sågspånssonen och Flickan av Fnöske
Han var tvungen att vända om
Innan han började falla sönder
Det var sista gången de skulle ses
Då sommaren var runt hörnet och
Allt torrt skulle fatta eld
I Skogen av Snår kunde eld inte sprida sig
Men ingenting som levde i Skogen kunde lämna den
Flickan av Fnöske skulle gå upp i brand
Sågspånssonen skulle stå stilla och se på
Och aldrig kunna göra något

Rosen låg på trätrappan och
Började ryka
Insekterna slutade sjuga
Vinden höll andan
Han var redan djupt inne i skogen nu
Och knastret ifrån eld
Fyllde tystnaden