Jag förstår nu
efter att ha sett dig med gatlyktor och billysen reflekterat i ditt hår, ruffsat av vinddraget från ett öppet bussfönster.
Känna din hud våt och klibbig av pollen och fuktig luft.
hur du luktar när du vaknar någon annanstans än där du föddes.
jag förstår varför du bara vill bort, varför din kropp aldrig är stilla.
Jag ser ett flygplan över mig efter ditt tåg rullat mot en hamnstad i sydvästra sverige och jag tänker på svettiga händer. Jag tänker på mina svettiga händer i dina, metalisk flygplansluft i svalget, pass och cigaretter utspridda över golvet.

den vackraste staden i världen får plats i dina ögon.
den hör hemma där.
stora, havsblåa ögon. Havsblåa som när havet fortfarande var blått och ännu inte plastfyllt.

vi bodde i ett rum med lås. Därutanför sprang folk runt och viskade om oss som om vi brytt oss.
de spelade kort och drack sprit.
de åt mat och gick på klubbar.
de vände undan blicken när vi kom.
deras ord var alltid laddade med en dold dolk.
vi gick flera mil om dagen och de såg oss aldrig.
typiska finfördelare, människor med lådor där de passar in folk.
vi fick inte plats.
du hade staden i ögonen och jag hade solen i hjärtat.
vi fick inte plats.

jag var svinfull.
du med.
jag hörde något snett.
det satte sig på tvären i högerörat och jag blev sur.
du grät dig till sömns medan jag redan domnat bort i drömlös spritdränkt sömn.
jag skämdes på morgonen och slickade dina spruckna blåsor.
du snöt dig i täcket.
ingen vet att det inte är en metafor, utom du.

vi höll andan i en kyrka medan munkar läste psalmer i en sal från tusen år tillbaka i tiden, och tanter avlöste dom med rytmiska mellanrum. Dom läste i kör, på ett drönande, drömskt, ändlöst vis.
det var bara vi, som två våldnader, knäpptysta, osynliga, andlösa; och en guds ord ekandes genom salen som dom gjort i tusen år innan oss.
Munkarna och tanterna som kärl för något stort och utan ålder.

Du slängde en drink som på ett judiskt bröllop.
Vodka, energidryck och glassplitter landade i formen av en mandala över ett kolsvart golv.
Vi var långt under jord, väggarna var våta av fukt och svett.
Jag stal en öl.

Vi besteg ett berg och fann statyer lämna skuggor över uråldrig sten.
Samma skuggor som lämnats av dom i tusen år innan oss.
Skuggor fyllda med kors och glorior över nedsliten kalksten.
Träden fyllda med sav. Luften dansade med pollen och frökapslar.
Dina fötter värkte.
Du lös.

Jag förstår nu.
Jag förstår varför du måste bort.
Allt bleknar runt dig.
Du bländar.
Världen ser ful ut runt dig.
Du är för vacker.
Det måste vara nytt.
Det måste vara ovant och spännande och nytt.
Allt annat bleknar.
Alla gamla gator och vackra träd, lugnt vatten och gyllene solsken bleknar med dig.
Du bländar.
Det måste vara nytt, för att kunna nå fram.
Du böjer ljuset som något enormt och kosmiskt.
Jag förstår nu.
Varför vi måste bort.
Jag förstår.

i ett antikvariat, på en rostig och kurvad spik, hängde det tre radband med cruxifix och väntade.
du nämnde någon gång att du alltid velat ha ett, för du älskar jesus, som människan han var.
jag har aldrig älskat någon mer än dig när du älskade någon annan.
inte den vita kristna jesus. Bara jesus som en person, med pannan full av hål och hjärtat som vägrar sluta slå.
du ville ha ett gammalt radband, det var något du sökt.
på en spik hängde dom.
en medeltida, kolsvart, oxiderande hantverkar spik.

jag saknar dig på det vis endast en poet som tar sig själv på för stort allvar kan göra.