En gammal vän passerar när jag sitter och tigger på trottoaren.
Han tittar bort ut i intet, jag finns där, jag finns inte. Åh du sinte.

Om jag bara dig kunde nå, då skulle vi ju bara vara så få.
Nu vi i horder komma, vi som bort från livet fick domna.
I natt är en sån där natt igen, där jag inte lär somna.

Stjärnorna påminner mig om livet i Universum, här på
jorden vi levande döda får vara livets avskum.

Jag var inte dum, men jag vek mig inte en tum.

Det är priset man får betala för:

Cogito, ergo sum