öknen är kall
torr och stjärnbeströdd
den vita dingon personifierar
mitt nihilistiska sätt att tänka
hans existens är berättigad
inte min
fostren kommer inte överleva natten
deras skinn är alltför ljust
deras ögon alltför blinda
dingon skriker ut hatet mot solen
denna brinnande himlakropp som
svävar ovanför våra huvuden
steker våra kroppar
smeker vårat dödsbegär
och lämnar fostren kalla
och döda