En gång satte det sig en man bredvid mig på krogen.
Han var roligare än Povel Ramel och försökte inte heller att dölja det, men det enda jag kunde tänka på var hans närvaro. Han doftade som citrus och färsk tobak.
Hans doft var synnerligen välkommen den kvällen då inte ens bilderna på jazzmusiker och den abstrakta konsten kittlade mina sinnen.
Så vad var det han sa egentligen? Jo, det minns jag varje gång jag slår mig ner på den platsen. Fast inte utan att öppna en dosa lös snus och klämma en limeklyfta i mitt glas. Minnena börjar i Hagaparken och bilden av en illgrön gräsmatta framför koppartälten, den bilden som han planterade i mitt huvud innan jag ens visste hans namn.
På gräsmattan satt en kvinna med en hy som bara skiftade ton som i en perfekt akvarellmålning, i handen höll hon en näsduk, som om hon hade torkat, eller var beredd på att torka tårar. Mannen hade slagit sig ned bredvid henne och lyckats konversera utan att varken besvära eller genera henne. Inte nog med det så hade han fått henne, och mig dessutom, att skratta helt utan spärrar efter bara några minuters bekantskap.
En bit in på samtalet så berättade mannen om allt han upplevt, allt från sjaskiga transportfartyg på väg till Sydamerika till hans eskapader på lyxiga hotell i New York. Allt detta fångade hennes uppmärksamhet så intensivt att när hon upptäckte sin näsduk så tittade hon förvånat på den och la den i sin väska.
Så här långt roade historien mig och jag beställde in två öl för att han inte skulle tappa tempo. Men det som skulle komma därpå är anledningen till att jag ännu, flera år efter händelsen, återkommer till krogen i hopp om att råka på honom igen.
Mannen berättade att när de satt där på gräsmattan och hade det som trevligast så vände han bort huvudet för en stund och tittade på månen som tagit solens plats utan att han ens märkt det. När han såg på henne igen var hon som ett ihåligt skal, med månens ljus i hennes stela blick. Hon var död.
Omskakad frågade jag honom om vad som kunde ha förorsakat hennes död.
"Den andra döden", svarade han.
Han förklarade vidare att det fanns två sätt att dö på, att kroppen lägger av och kastar ut din själ, eller att din själ drar och kroppen lämnas till sitt öde att sakta säcka ihop.
Jag visste inte vad jag skulle svara samtidigt som hans berättelser fick mig att känna mig fri och gav mig ett rus som inte hörde hemma i denna värld. Hans ord var som nycklar till hänglås på en kedjad man. Jag kunde inte längre yppa en bokstav och hans röst var inget annat än en drog.
Mannen fortsatte att tala om färger, händelser, former, krafter, dimensioner tills jag nästan kände de där låsen klicka upp ett efter ett och i en sista kraftsamling slängde jag mig på golvet och kröp mot utgången. Jag fick hjälp av en bartender att ställa mig och jag sprang länge utmed Vasastans blöta gator. Bort från krogen, så långt jag orkade.
Jag var inte redo då.
Nu kan jag inte finna honom.