Det saknas en strategi för att lösa ordens hoptrasslade garnnystan. En dag hittade vi alla garnnystan utrullade i en hög som vi nu försöker kartlägga och så småningom också få ordning på. Det rör sig om hissnande mängder garn, och alla har vi en snara kring halsen. Vad som händer sen är inte proportionerligt mot vad som är möjligt, men det är ändå förvirrande, eftersom det var många år sedan och dödläget kvarstår. Det sticker ut ontologiska blompinnar ur alla hörn i huset, men de går aldrig av. De sticker oss med sina krumsprång som inte kan sammankopplas med helheten, och om man tar loss och sticker in dem i garnhögen får man en stöt. Alla traskar på runt i ringen ändå, för det mesta, utan att ta notis om vad som är i mitten, som avlägsnar sig ju fler som väljer vandringen, istället för att röra sig rakt och raskt, och som hoppas att de når fram innan de dör. De som lyckas blir färre, och de flesta menar att inget värdefullt någonsin funnits i stormens öga. I framtiden kanske någon får tag på en tråd, som när den förts tillbaka till ringen och vandrat längs den, har placerat ut alla trådar innanför cirkeln utan att de vidrör varandra. Det är inte säkert vad som skulle hända då, men det är säkert att det är omöjligt, bådadera. En sväng kring ormens öga, det är vad allt summeras till, om det nu är udda, jämt, rationellt eller irrationellt. På många sätt har vi grävt en djupare grav för varje steg, men den har alltid förflyttat sig utåt, mot det okända, bort från det okända. Snart viskas ekvationen tills den är förvrängd, och uträkningen målar surrealism på marken där de mytomspunna räta linjerna borde uppenbarat sig. Bengården blir till sand, högen växer sig högre och vidare, till dess vikt slungar oss mot mitten där vi förgås. Nära, bland symbolerna och avstånden som inte stod emot spänningarna är nu allt.

I dag har jag bakat in mycket i något; utomstående saker som har en koppling till min värld. Det som är inuti är det som inte har något hem. Jag är dess hem, där jag torterar eller vänligt förvrider det. Insidan av det alldagligt intressanta är som en buss fylld med bläckfiskar och musslor, och de är inte på plats för att förklara varför, de är här för att befästa en struktur där de mer svåråtkomliga råvarorna kostar mer, genom en kortfilm som produceras av en samling akademiker utan jobb. I en arbetslös värld är de konsumerade gudar. I denna puls befinner vi oss nu, apatiska och nerlusade, men vid liv. De är vitalitetens magstarka kusin, kramperna som anfäktar de skalade, och alla är skalade ner till benet. I rättvisan kan vi inte stå utan att falla så här års, och i elektriciteten kan vi inte producera våra manifest utan att brännas, men de kan inte överleva utanför. Det är en värld där alla strävar, men ingen håller takten, eftersom vi är blinda, och dagarna inte vägleder oss. Allt damm är från de torkade hudarna, och i det kan man hitta stoff som räcker till en komplett kartläggning av tiden. Alla förstår vad de gör, men inte varför, och det är det som driver klockornas irreguljära flämtningar. Ingen hör, ingen ser, men de vet vad som undflyr dem. Det vet inte jag, och eftersom jag skriver ner mig i gungflyn kommer jag snart att vara ett dövt öra drivande för vinden utan kropp, men som känner grundbultarnas upplösning. Det är nu dags att tacka för vad som varit en förfärlig nedsänkning i tröstlösheten. Jag borde ha tillåtit mig något annat från början, eller avbrutit hela projektet som jag inte vet eller visste något om. Mitt huvud är ett mynt och nu ska det präglas. Valören är ett, valutan är okänd.

Inga fraser tar till sig sig själva som de brukar, utan de passar på att kasta sig mycket nedanför sina drömmar om vad de kan vara, där de är främmande för vad de är och betyder; fria. När de vaknar kan de göra något nytt, de är upplysta och dyker ivrigt ner under isen för att spränga den underifrån. Det konstnärliga möter det industriella här, och åskan tar form. Blixtarna försvinner ner i ryggmärgen och lyser upp innanmätet som säger det dubbla. Åskan bildar det rum där allt träder fram, väggar som flyter bort med meningen och uppenbarar en annan för den som vänder sig om. Jag går genom dessa rum. Jag förstår att det de fokuserar inte har något större att platsa i, men jag misströstar inte, för det som öppnats, dörren till vidsträckta rymden, har get mig en tunga och en sax, och därmed en frihet att återigen drunkna i.

Allt börjar i konstaterandet, men konstaterandet ställer bara fler frågor och visar fler svar när det förstoras, och därför kan jag inte heller sluta. Nu är det en fristad som jag räds. Jag sneglar mot saxen, eftersom en liten del av mig befarar att tungan kommer att domna. Jag rör mig tillbaka några steg, och ser att det började för svagt. Det jag vill konstatera är att jag kan infoga hela dagen bland mina dikter, men att jag då tar bort bitar som den här. Nu är det inte möjligt, och därför ska jag sätta fart på bildspråket igen, genom att köra rakt över en fyrvägskorsning, och låta mig förstöra flera liv. Det är endast så hjärtat kan sättas igång, men det finns inga garantier. Om jag klarar mig oskadd kan det leda till en okänd väg, men den leder söderut, in bland bergen. De har inte talat med dalarna sedan urminnes tider, och rör jag mig in i en tystnad riskerar jag oordning bland orden som inte längre ser inbjudande ut. De rör sig i en cirkel, nu är mitten en hög människor. Vi är garnet som ska sträckas ut och orden är den förvirrade rundgången som skall krossa oss i implosionen. Slutet är detsamma, men om vi nu summerar kommer vi att vara noll. Skinn, ben, mynt; de som inte skall samlas måste då skava mot varandra tills de försvunnit. Friheten riskeras i min fruktan. Jag har redan trätt ur universum, tillsammans med orden. För varje ord jag tar bort närmar sig stunden då jag måste träda i morgondagen, men jag ska ta emot den som om den vore i dag. Jag ska behandla den första anblicken av varje dag som i dag, för att behålla summan kring ormens öga, och för att tillåta en helhet. Valören kan vara ett, valutan kan vara på låtsas, men jag kommer att kunna köpa mig själv, och möjligheten att bestå bland de föränderliga rummens vågor.