Solen luktar mycket underligt på morgonen, som om den var tom eld. I fyra dagar brinner den, utan att det blir natt. Sen rör den sig mot brännpunkten och alla tar sig för pannan. Febern får den att närma sig, lyckligtvis. Nu smälter en och annan vårdag och blir till vintermorgon i sin villfarelse. Det som vänts fel har inte lyckats komma på rätt köl. De flesta som andas gör det i ljuset, för att förvissa sig om att de faktiskt andas. Några, de som inte är så noggranna med sina utsikter, andas i skuggan. De undflyende bottnarnas dal slingrar sig osynligt i luften där. Den avslöjar inte sina inneboende djup och fallgropar då fukten fattas den. Från jord är komna de trampdynor som låtsas vara materiella för att tillåta övergångar mellan skepnader och språng mellan bergskammarna som skiljer de förlorade från de icke ännu förlorade. Det är nu disigt i alla vrår. Hur den vetande tar sig fram utan att stöta emot träden måste vara osagt, inget har observerat det, inget har talat med någon som vet. De anas bara som omöjliga inbuktningar i den oändliga kompaktheten. Ännu har rymden inte sammanfallit med tiden, men styltorna växer sig kortare för varje människa som åldras. När alla slutligen står på bergskammarna kommer de ligga under vatten.