Det finns en tomhet inför själens vara. Jag biter mig i armen för att kroppen ska försvinna. Jag äter upp kadavret som den försvinner in i. En asätare är allt jag förmår att vara. Ett teoretiserande av alla obeständiga dödar kan inte tillämpas bland de levande, liksom naturvetenskapen måste ta medvetandet ur kunskapen för att vara begriplig och behjälplig. De är alla textuella men aldrig kontextuella. Att titta på texten, döden, medvetandet, ger försvinnande in i ruttnande kroppslighet och den Augustinska otidpunkten. En entydig immanens av tragik är föreslagen; säkert också avslagen. De galna är inte avarter. Låt dem tala och sticka håll på hinnan de förvaras ovanför i sökandet efter en egen slags gud att ta livet av.