”Välkomna in i musiken!”
sa den charmanta kvinnan.
Hur kunde hon säga det?
Var hon redan där?
Tittade hon bara ut från Beethovensonaten
för att vinka in oss:
”Välkomna in!”
Var sonaten hennes?
Hade hon hyrt den över helgen
och ville bjuda på litet fest?
Vi skyndade mot trappan
och klättrade in i det första temat,
c, d, fiss, a osv stod det på trappstegen,
och trängde ihop oss så gott det gick.
Musiken var gudomlig.
En magerlagd pianist spelade
med håret slängande i varje fortissimo.
Men vart tog den charmanta kvinnan vägen?
Det var ju henne jag ville träffa!
Besviken lämnade jag Musikens Hus.
Beethoven i all ära men jag
hade hoppats på en date.