Om solen stiger upp igen,
jag vaknar, och du inte gör det,
låt det hagla stål och tenn,
som då skär, genom min tomhet.

Låt himlen falla ner hit,
så du kan vara nära, här.
Låt molnen som drivit,
bli en egen atmosfär.

Där kan vi mötas, höras, ses,
andas samma luft
resonera i parentes,
fria från förnuft.

Återförenas, talas vid
utan begränsningar av ord.
Tillsammans renas, utom tid,
i hälften himmel, hälften jord.

Om solen stiger upp igen,
och om du inte är kvar,
låt dig då veta om den,
som du för mig alltid var.