... Du trodde du hade något, en jävla fräck grej, en jävla massa finurlig kunskap. Du tror det så mycket att du kan inte se att det enda du har är din tro att du har det.
Du ser inte när vi tittar bort när vi inte håller med för vi vill inte se dig i ögonen när vi ljuger om vårat intresse. Gäspar när ingen ser. Ursäktar oss och går på toaletten, gör upp tidsplan när vi kan göra vad. En timme till så här, sedan smyga in lite att man måste dra snart osv, vara kvar en timme till över det sedan dra sig hemåt.
Du ser inte hur glada vi är att komma ifrån dig, slippa höra dina ord och dina tankar som är lika nyskapande och upplyftande som en två dagars förstoppning...
Hjärnan letat febrilt efter något, vad som helst som kan väcka en gnutta intresse, nog för att hålla bort detta hål av totalt ointresse, men märker du det? Nej, för du är så jävla märkvärdigt... Så du suger på dina äckliga ruttna tankar till sanningar som om de vore oemotståndliga karameller. Fy fan va torr och ointressant du är. Ingen vill höra om när ni träffades... när din bortskämda skit unge började gå sina första steg och hur lustigt det va när din lika torra och ointressanta man byggde om sommatstugan, hur många år sedan va det nu... Just det... Du kan inte erskänna att du är död, du fingrar på ganska basala saker som om det vore jättebedrifter, som dessutom hände för tio år sedan... Och det enda nya i ditt liv är tv-program, och ditt liv byggt på serier - du tror du är något för du klarar stirra på en skärm och skratta åt samma skämt om och om, du tror detta göt dig betydelse full och att det du känner är lag... dina älskade känslor , du fullständigt spyr ur dig dem och alla runt omkring vill egentligen bara gå. Du är så full av dig själv du skulle aldrig se detta. Tillåta dig att se detta. Det du är, denna ointressanta mun som alltid går äcklar mig. Får mig att tänka på ursäkter för att slippa säga som det är, vilket det du tror du har det har du inte. Du är bara en mun som sväljer resurser, och fiser och skrattat åt dina egna skämt , som får alla andra att känna obehag för du skämmer ut dig själv...
Jag skiter i dig, och helt ärligt så känner jag så för dem andra också. Och att varje sekund här är bortkastad tid och tillför ingenting.
"Ursäkta jag måste gå"
"Va redan?"
"Japp, det är en grej"
"En grej?"
"Japp"
"Aha, en grej det låter som att det är viktigare än detta, ju..." påtvingat skratt
"Det är det, och knappast unikt för det"
"Asså? Gift tungan idag?"
Jag tvekade...
Sedan what the hell liksom
"Grejen är den att du är så fruktansvärt tråkig att jag inte står ut en enda sekund till, om dina tråkiga jävla piss historier... som får mig att känna som om jag sakta drunkar i allt som bara suget livet ut mig... Du, dina jävla piss ord och äckliga jävla plast sanningar... det är därför jag går"
Hela jävla stället stannade upp. Seger, underbara jävla seger... frihet , underbara frihet...