Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 
skadat gods.


Ibland,

när jag sitter vid ett café, någon uteservering och liksom tittar på folk, alla dessa ansikten, och jag borde känna någon form av tillhörighet, som när en hund ser en annan hund, den blir alltid exalterad, kanske svingar mellan glad och aggressive, men det åstadkommer en genuin känsla i hunden så fort den ser en annan hund som skiljer sig aningen från när den ser en annan människa eller hälsar på en ny människa. Förutom då kanske matte eller huse, som väcker en liknande genuin känsla. Vet inte om denna insikten får mig att må bättre eller sämre? Men jag vet att insikten skiter hur den får mig att må, den vill bara leva någonstans, typ…
Iaf, tillbaka till mitt mumlande om alla ansiktena. De flesta är vackra inte på något liksom sexuellt sätt, eller så som mode säger att vackert är, utan på ett levande närvarande sätt, änna, och här sitter jag och nästan skäms, nästan skäms över att de ända sättet jag får ge tillbaka till er är att låtsas…
en lagom solig vårsol, fortfarande lite nipprigt i luften, då kylan får kinderna att kännas lite avdomnade, iaf, och jag sitter i min värld, och dem går omkring i deras, och vi är så nära varandra att vi kan vidrör varandra, men ändå så känns det som det är en linje dragen i sanden liksom, och även om det bara är ett streck så kommer varken jag eller alla dessa ansiktena över den…
Jag känner mig så lite delaktig att jag slutat oroa mig för denna ansiktenas värld. Det är någon slags overklig limbo som krupit över oss, vi är överallt, men kommer ingenvart, någonsin…
Jag kunde förut fly in i alkoholmissbruk, bli galet full och vråla till någon låt, medans man vart fångad av alkoholens förvirrade trans. Men efter några öl nu så blir jag bara trött, liksom sneglar på klockan och önskar jag vore hemma, och är jag hemma så går jag och lägger mig, skit samma om man inte kan sova, jag ligger ner och tittar på murder mysteriers eller någon konspirationsteori, inget är något jag riktigt tror på, liksom oftast en behaglig berättar röst, sedan har jag alltid varit intresserad av att höra folks vilda teorier… Kanske för jag själv inte tror på något, så liksom najs att lyssna på någon annan uppleva saker med en inspirerande nyfikenhet…
Min ända sanna glädje är jobbet, och det är förmodligen ganska sorgligt? Men samtidigt så vet jag inte om det faktiskt är så, eller om jag har bara accepterat att lika bra att acceptera att de kommer aldrig bli tal om något annat så lika bra att skriva under på att det är så… då…
hur botar man livströtthet när det beror på livsutsatthet? Kan man bota någonting med den saken som orsakade det ifrån början?
Vem är du vackra främling? Varför ler dina ögon med sådan glädje och nyfikenhet? Medans allt mina kan göra för dig är att låtsas…
detta är vad mina ögon säger till alla främmande ansikten.




Fri vers av Alexander Gustafsson VIP
Läst 54 gånger
Publicerad 2024-04-04 16:52



Bookmark and Share


  Live2Dream VIP
jag tänkte illa
om alla människor förut
så de blev falska tillbaka
eftersom jag inte sa vad jag kände...
kändes som om alla visste allt om mig
men de hade bara tränat på
att vara elaka
sen hittade jag snus
och fick bort mina tvångstankar
men istället för att må dåligt
för det mesta och bra ibland
så mår jag ingenting hela tiden
tror inte jag kan bli kär?
snuset liksom tar bort den
känslan också
som neuroleptika
har provat sluta och det går
men får tvångstankarna tillbaka
hey!
prova hampaolja
ska göra goda saker med en
ingen noja som från weed
finns lagligt att beställa
i sverige nu...
2024-04-04
  > Nästa text
< Föregående

Alexander Gustafsson
Alexander Gustafsson VIP