Vet inte hur länge jag hade varit på väg. Inga minnen av när det hela fick sin start. Kursen verkade uppgjord. Vet inte hur det var planerat. Terrängen var sällan krånglig eller tuff. Viloplatserna sparsamt lokaliserade och jag låg allt oftare för bar himmel. Åsynen gav mig frid från dagarnas inte så tunga men något monotona ansträngning.
Vart det bar hän var dunkelt. Förhållningarna avslöjade inget, bara vad jag skulle följa.

Nattens frid övergick sakteliga i dagligt tvivel.
Naturligtvis.
Tvivel inte bara om okunskapen och dunklet.