Tysta tider.
Ingen som frågar eller undrar, mer. Alla i sin övertygelse om att den egna bilden är den sanna. Sant, ett luggslitet ord, men här, det man nöjer sig med hur det förhåller sig.

Klart, översköljda av allt hela tiden och ett klick ifrån virtuell bekräftelse och ett slags svar så är det ju förståeligt.

Men det verkar tyst.