När Ivar Ragulin
tagit på sig ömfotstofflorna
och smugit sig in
bakom den stora folkmassan
för att lyssna med mjuköronen
fann han plötsligt sig själv
gungandes i takt med musiken

Musiken krävde ingenting av honom
Han kunde vandra på stigarna
in i den djupa djungeln
och bort mot de blå bergen

Efter en kortare vandring
då han viskat alla vänskapsorden
till djuren på vägen
slog han sig ned för att vila

Sedan väntade han längs stigen
på att en människa
från den stora folkmassan
skulle slå sig ned en stund för att prata