Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 
Mitt bidrag till världens räddning.


Kampen mot idiotin

Jag började färden i universums utkant. Där, bland galaxer och nebulosor möttes jag av ett par gestalter som svävade på målet. De kunde inte bestämma sig för om de stod utanför allting och tittade in, eller var all ande och materia som fanns där ute? Genom att ständigt passera över den gränsen var de på ett sätt gränslösa, och jag kunde inte i samförstånd få dem att stanna upp.

Vi slog följe på en tur mot kosmos närmare trakter. Jag presenterade mig som sagoresenären, och de mumlade nått om att de var gubben och grabben. Vad de gjorde där ute visste de inte, det hade alltid varit så, gruffandes med varandra. Gubben täljde på en stjärna, och sa, “allt det här har jag skapat. Men jag var så ensam att jag täljde en pojke också, grabben här.”. “Jag roar mig med olika hyss.”, berättade grabben. “Senast jag var på Jorden hamnade jag i sällskap med några likasinnade. Vi spädde på ödets bägare med oro för framtiden tills den rann över. Och nu undrar alla människorna, “hur ska det gå?””.

“Jag vill att grabben, min ende son, ska bli god.”, sa gubben. “Men det har ju ingenting att göra med någonting över huvud taget.”, svarade grabben. “Gör man gott för en, så innebär det lidande för någon annan. Det är som det bara finns ett begränsat område för var och en att utforska, och försöker man utöka det så minskar någon annans, så allting förblir det är varken gott eller ont.”. “Men era händer sveper över alltihop?”, frågade jag. “Ni kan aldrig stanna upp, och det den ena bygger upp testar den andre tills det går sönder?”. “Vi hinner inget annat.”, svarade grabben. “Universum är så stort att när vi byggt klart i ena änden, så börjar det ändå att rasa i den andra. Vårt samspel tillför bara lite ordning i den cykeln.”

Jag tittade ut över Universum, och när jag tittade mig över axeln kunde jag se att de himlakroppar vi just passerat redan tappade lite i form och vigör. Lögner rensas bort direkt, tänkte jag, men de bygger alltid på lite sanning något som blir kvar. Kanske är det detta som är stjärnstoftet vi är gjorda av, korn av sanning som måste hålla upp mot lögnen? Vi är stjärnstoft som blir till tankar, känslor och handling. Och den dag vi förlorar den kampen är vi borta?
Men vad är då kontakten mellan sant och falskt, är det att alla lögner en gång var sanningar, men svaga konstruktioner som inte höll i längden? Och alla lögner som inte avslöjats än är väl i viss mån sanningar? Och allt levande måste väl ha rätt i något, på något sätt vara sant, för annars vore det väl dött?

All svart materia som finns i Universum, var den en gång …sann, var den liv som du och jag? Och kan falskt bli åter sant?
Jag tittade på gubben och grabben som rusade på bredvid mig, och som fick så mycket gjort. Vad hade jag själv åstadkommit utom att överleva precis, fanns det någon ordning i kaos som kunde tillskrivas mig? Och visst fanns det ett band mellan de två, sant eller falskt, de gjorde något tillsammans och var därmed mer liv än var och en för sig. Och kanske var det så singulariteten bröts, att det vart mer liv än död, förr eller senare kanske det är alltings öde om än i cykler?

I sagan fann jag livet, dess ursprung och öde. Som en stor plan var Universum, som måste fixas och donas för att vara grunden till allt liv, för att inte vissna och falla sönder. Och någonstans på den planen Jorden som en fotboll som förde spelet vidare.
Men fanns det någon plan med planen, eller var det bara så det var? Gubben berättade att, “Det finns andra aspekter av sagan, du får se.”.

Och bakom oss dog Universum som vissnande, kortklippt gräs. Sagans universum som hade haft så mycket att erbjuda så många möjligheter, sjönk ner mot Jorden. “Nu försvinner jag också, jag löses upp.”, sa grabben. “Ja.”, förklarade gubben och suckade. “Så går det med allting vi skapat när drömmarna försvinner. Vi vaknar ur sagan, mer och mer, och allting vi skapat där blir till ingenting.”. Jag tittade på honom, och i hans ögon kunde jag se sorg men också en smula hopp. “Kanske ingenting kan bli till en ny saga?”.

Också gubben försvann, och jag var i Solsystemet med barndomens stjärna och planeter. Här skred pampen fram med sitt följe, en pojke. Pampen var Storpotäten, och ångesten över att ingenting förstå tärde på hans skal. Men pojke sa som det var, “Du förstår bara konkret som det är, precis som jag som alla barn.”. “Men Solsystemet då, är det bara en saga det med?”, undrade Storpotäten. “Ja, så är det sant och visst. Allt som är för stort och vackert för att kunna förstås är saga.”. så försvann pojken. Och pampen suckade till.

Även pampen var nu försvunnen, och med ett plask föll jag ner i havsvattnet, helt nära en strand. Jag var på Jorden igen. På stranden stod en underskön yngling och hojtade, “Ariel, Ariel!”. På honom lyste månens sken, och det kunde bara vara månguden
Det skvalpade till bredvid mig, och upp tittade Ariel. Hon vädrade i den kyliga nattluften, och så fick hon syn på sin gemål. Men de är sagoväsen, här på Jorden, tänkte jag? “Vi är sagan om ungdomen.”, sa Ariel och strök en tångruska ur håret. “Alla vet att jag får offra mitt förflutna för att bi vuxen, flyta upp på stranden och bli människa. Men samma är det med Adonis. När han blir vuxen förlorar han sin gudomliga karisma och kraft, och de försvinner i intet.”.
Jag slog följe med Ariel upp på stranden. Och ...Månen förmörkades, och i den kolsvarta natten med vuxenhetens anderdräkt i nacken klev jag upp på en äng och havet försvann i en sista dyning.

Kvar av Världsalltet fanns nu bara ängen jag stod, men där stod också en häxa och glodde. Men vad nu, nu såg jag, i sagan var jag bara en hund. ...Och då var häxan alla jag någonsin mött. “Vad vill du mig, häxa?”, frågade jag. Men häxan stirrade bara på mig listigt och slugt, och om hon också hade någonting att säga mig så gick det mig helt förbi. Och innan jag fått fram min andra fråga, löstes hen upp i intet och försvann.

Vad är det här för en resa egentligen, tänker jag? Och var finns sagan nu, bara i mitt eget huvud, för nu är även min hundkropp försvunnen och även ängen ett minne blott? Men i intet ett ljuvligt lugn. Det är uppenbart att jag njuter, stillheten är total. Skillnaden finns i den skimrande förvillelesen, att ana något större än intet. Det är den sanna sagan inser jag.

*
Jag sitter, innesluten i mig själv, på ett land jag inte känner. Svävande på grundlös mark försöker jag förstå vad som är realitet och fantasi. När jag byter ställning bryts alla perspektiv och kaos uppstår. Vad är det här för ett krig mot verkligheten, ett ställningskrig med sagan på ena sidan och mig själv på den andra? Och varför finns jag till i detta limbo, en meningslöshet värd att utforska? Hur ska jag hitta ut ur ingenstans perspektiven inuti mig själv blev oändliga?
Marken jag sitter på börjar att välvas, viker sig upp omkring mig, kämpar för att bli till rum och tid. Kampen heter ordet, ägt av båda sidor. Den tvådimensionella världen kämpar emot, vill att bara jag och sagan ska finnas, men då inser jag ...att jag är den enda verklighet jag känner till och kan förstå. Jag är i mina egna minnen fram till denna punkt, tills detta plan tar sin början och formas till en ny omvärld.

Omvärlden tvekar, vill inte bli till ännu. Jag klarar mig bra i detta vimmelkantiga tillstånd än så länge, men kroppsliga behov börjar göra sig påminda. Sagan styr mina tankar, men kroppen min börjar söka utmed planets kanter efter vatten och föda och en expansion måste till. En expansion måste till, jag känner mig som singulariteten när den blivit två.
Nu exploderar planets expansion som börjat, ett crescendo sprider mark och hav i ett jehu över nejden. Jag döper landet till Danmark och havet till längtan, men verkligheten vibrerar för att ta sig ur sagans grepp det lyckas till hälften, och havet är Skagerack.

Det har gått några timmar, och jag vandrar nu in på en bygata på ön Anholt. Runtomkring mig lyser nattlampor men det är ännu skymning. En ung kvinna går förbi mig, och hon är en prinsessa i en otrolig saga, i alla fall till hälften. På marken verkligheten, på himlen oändliga perspektiv. Jag slår mig ner på en servering och tar fram mitt betalkort, tittar mig omkring. Vad finns mer än livet, singulariteten, det här, i så fall inte så pjåkigt? En gårdsplan med livfulla åtbörder breder ut sig, omkring mig folk i samtal. Så har jag på mystiska vägar kommit till Danmark, i alla fall till en dansk ö. Jag njuter av mitt smörrebröd, och en Tuborg Guld därtill.

Mina livsandar vaknar till liv igen, när dagen går till ro. Jag trodde väl aldrig på sagan så mycket som när den blev verklighet, och här satt jag nu. Men varför hade verkligheten gjort sig påmind på denna minnesplats, för den var en minnesplats för mig. Tid och rum hade fört mig till en tidigare stund, vad ville de med mig, var det ett spratt? Nästan olycklig av stundens skönhet ville jag inte spräcka bubblan, men bad ändå om notan och tiden började att ticka igen, nafsade mig i hasorna

Jag vill så gärna tro på en morgondag, att vi alla har en framtid tillsammans. Niki and the Dove vill att någon ska ha en dröm igen, men i Syrien hänger dammet kvar. Och våra hjärtan är i kras. Det finns mycket idioti i Världen, och den går oss på nerverna. Vad ska vi göra, går det verkligen att sabotera en idioti den är väl per definition utan funktion, destruktiv? Då kom jag på hur jag skulle forma mitt bidrag till räddningen av Världen, jag skulle få Idiotin att fungera! Jag hade ju redan mött hen på ett krön hemmavid en gång, då kunde vi stöta på varandra igen av en slump, men jag ville ha övertaget. Jag skulle locka fram Idiotin genom att göra något genialt, där det finns en kraft finns de en motkraft.

Att söka sanningen bortom alla tvivel, var det att söka det geniala i det enkla? Vanliga små ting, vanliga små handlingar som fungerade var de geniala, eller måste det vara något stort? Jag hoppades att agera lokalt skulle räcka, att stöta på Idiotin igen på ett utrymme som inte var stort, få hen att komma på andra tankar.
Vad var det egentligen som idiotin hade förstört för mig?Jag hade förlorat mitt liv på det att jag bara överlevt sedan, men var det då inte jag som var den stora idioten? När jag förlorade mitt liv åt någon som inte fungerade ville jag väl bara hjälpa hen, men till vilken nytta? Nu när jag hade tagit tillbaka mitt liv ville jag inte bara leva det, jag ville se till att ingen annan åkte dit.

Jag frågade mig själv om jag verkligen ville ge det här ...livet åt någon annan, måste man inte bestämma sådant själv? “Hittar du en anledning att tro, tro på livet?”, var jag beredd att ställa den frågan till någon annan, och var jag beredd på att få svaret? Kanske var det idioti att ens ställa den frågan, men jag kunde inte låta bli. Och kanske var det själva stötestenen, att man kunde välja mellan idioti och livet? Jag ville inte se att jag någonsin valt icke-livet, att inte leva men inte vilja dö, men kanske var det så?

Jag hittade ett litet utrymme en plats som var lämplig. Det var ett par dagar senare, och jag stod vid Köpenhamns utlopp och kunde skymta Den lilla Havsfrun. Här där saga och verklighet möttes borde Idiotin vilja dyka upp och störa. Det krävdes kanske en idiotisk handling också, tänkte jag. Och då räckte det inte med en destruktiv handling mot mig själv, jag måste drabba omgivningen också för att Idiotin skulle börja heja på.
Det gick en stund, men jag kunde inte för mitt liv komma på något lämpligt idiotiskt, det stod still. Kanske hade jag en inre spärr mot att göra något kriminellt, i alla fall utan anledning? Idiotin hade ju lämnat tillbaka alla mitt livs delar, vad krävde jag mer? Att ta ifrån Världen Idiotin vore att hindra människor att lära av sina misstag, men å andra sidan vad hade jag själv lärt mig av den senaste tidens händelser? Bara att Idiotin faktiskt fanns, och nu försökte jag frambringa hen frivilligt så summan var nog ändå noll.

Besviken på mig själv släntrade jag bort längs hamnkvarteren, med Solen i ryggen. Föga märkte jag den skugglika figur som följde i mitt släptåg. Jag mumlade gamla sanningar och paralleller mellan figurerna i sagorna och i verkligheten. “I din andedräkt spöken.”, tänkte jag för mig själv.
Gestalten som var tätt efter mig var inget spöke, men inte heller Idiotin. Personen som följde mig var du.

*

Om jag nu inte kunde rädda Världen själv, så kanske att jag kunde göra min del för ett bättre samhälle göra något gott. Jag var på väg hemåt per tåg från Malmö, och i en gryende insikt om min egen litenhet i det stora hela ville jag hitta någon mening med min existens? I min begreppsvärld fanns nu Idiotin, och hens motsats, de fyra ursagorna åtta gestalter. Dessa nio arketypiska personer ur verklighet och dess övre perspektiv ville mig något, de ville ge mig en uppgift i livet jag hade det på känn. Målet var nu att ta reda på exakt vad det kunde vara.

Stärkt av en iskall öl tittade jag ut genom restaurangvagnens fönster och såg ett ljus igen lysa på himelen. Som ett liv som aldrig dör kunde jag ana världen utanför.
Överlevnad för folk i verkligheten handlade om att få tillvaron att fungera tekniskt, de var sina egna livs sociala ingenjörer för att få allt att gå ihop. Kanske att jag kunde odla sådana egenskaper hos mig själv, vidare till gagn för helheten? Men så många preskripitva utopister hade försökt och ingen hade lyckats, och varför skulle det ens i det lilla då kunna förunnas mig?

En röst inom mig gjorde sig påmind som länge varit stilla och tyst. Det var min tro på min egen förmåga att överleva, och den ansåg jag faktiskt borde räcka till för andra också. Att treva sig fram längs ett ändligt spår som Världen låg mig inte i fatet, jag ville mer, högre. Att ha överlevnaden som högsta princip, och livet som näst högsta, det passade mig perfekt. Kanske kunde man se samhället som en kollektiv överlevnadsmaskin, i så fall var jag intresserad.

Att med sagans makt öka samhällets överlevnadschanser, och därmed våra, det lät fint det. Och kanske att jag kunde få några fler med mig på tåget? Vad skulle jag kalla denna gärning för, men det var väl någon form av sociologi kunde jag tro.
I ett infall tog jag upp ett block och penna och skrev, “Det var en dag, och som nästa samhälle påbörjades...”, ja vad gjorde jag då?

Samhällen och landskap passerade förbi, och jag nådde snart min hemstad. Jag visste inte om resan hade förändrat mig i grunden, men antingen hade jag det eller så såg omgivningen på mig med andra, lyckligare ögon. Jag kände mig nyrenoverad själsligt och tog det som ett tecken på det förra. Där jag gick en stor gata fram blåste en mild bris och en hoppfullhetens vind i mitt hjärta.

Vad ville jag egentligen ha för ett samhälle, kunde det skilja sig så mycket mot vad folk mest ville ha, antagligen inte? Det var nog bara sättet att bidra som var individuellt, speciellt, för var och en. V, som i seger tänkte jag, och på något underligt sätt hade jag nog alltid sett på Världen som en plats som redan vunnit när den en gång skapades. Allt var väl bara en lång väg, och även dessa når ju en gång sina mål.

“Hoppades att finna dig här.”. Dingelbenen slog sig ner bredvid mig. Vi hade bestämt att träffas på café när jag kom tillbaks, vi ville veta om sagan hade ett gemensamt slut om den nu har ett slut.
Fönsterbordet bjöd på förmiddagsstrilande ljus och busslaster med folk som passerade på lätt avstånd. Cement som var grå, träd som var bruna, allt var i sin ordning. “Men jag undrar?”, sa jag. “Har någon någonsin hört Världen be om hjälp?”. Dingelbenen, som hette Clara, sa att, “Du menar att Gud hjälper den som hjälper sig själv? Det skulle jag kunna tolka som att den får ta ansvar för sitt eget varande, du får vuxenpoäng. Vi kan aldrig hjälpa någon som inte själv vill bli hjälpt.”.

Och vad har Världen någonsin gjort för mig, tänker jag som löven virvlar in från vänster? Kommer någon någonsin till min hjälp nej aldrig, och varför skulle någon det? Jag sköter mitt, lever mitt liv och förseglar mitt öde. Och det borde alla också göra.
Vill man hjälpa finns alla möjligheter i världen att komma i kontakt med det som betyder något, att skapa en grund för samförstånd för varför ska man skapa förstånd hos en som inte förstår en? Det bjuds också på rika tillfällen att finna sig själv i andra, att komma på högre tankar, att i idealvärlden ha nått till ovanför allting annat jag hade sagan andra hade andra vägar. Och det var nog bra så.

I mitt och Claras samtal kunde jag skönja en tinande åtrå till sanningen, hur den nu kunde te sig i härdsmältan för vårt närmande skedde snabbt? Ett uppvaknande sköljde verkligen över oss, det var som vi alltid suttit där tillsammans och nu skulle resa oss för första gången och gå där ifrån, i Världen. Kanske att jag anat det, men hennes hand passade perfekt i min, och vi gled ut på stan med kallnande koppar med choklad i botten på lämnade efter oss. Varför återvända nu, till det som en gång varit, se dig inte om du bor inte längre här sanningen är en hatt som vilar på din skalle.

Sanningens inträde kanske alltid är början på något nytt, att bli till, sig själv. Slutet på sagan är alltid en insikt aldrig en utsikt den får man skaffa sig själv.
Vi gick hem till henne.
På den andra dagen var vi saliga i varandra. På den tredje dagen visste vi att alltid var kommen, och på fjärde dagen fanns vi nedstigna från himmelen igen.

Jag vill inte tro att ödet styrde mig hit deterministiskt, jag ville undra och beundra och förundras över min lycka som självvald. Varför be om olycka som balans, min vilja till förändring hade ändå väckts av turen nu i evig förgrund. Ingenting som hänt är riktigt sant, bara riktigt citerat från passagen.
Passagen är en plats där bara Clara syns, finns. På näthinnan visar hon mig vägen som svalor singlar i skyn ovan en gammal ruin. Det nya är närmare, på en höjd jag kanske lämnat konkret men aldrig helt… Du minns de lyckliga stunderna blott jag nöjer mig med en evig. Och i den eviga stunden lever jag nu.

*

Samma händelse, samma resultat. I landet mellan verklighet och saga, eller dröm, fanns allting som rörde mig, i någon form. Fantasi var något annat, fanns i samma värld men berörde inte mig, inte som Clara. Hon levde mellan verklighet och fantasi, ja kanske mer i fantasin. Var det att vara en verklig konstnär, jag visste inte? Vad jag anade var att min älskade inte kunde släppa in mig i sin realitet, precis som jag inte kunde släppa in henne i min. Vi var hemmablinda och hade glömt vägen dit, den kunde bara upptäckas av någon som aldrig varit där.

Här i min vanliga tillvaro är allting som vanligt. Allting är som vanligt och egentligen ingenting hat hänt. Clara lever sitt liv och jag mitt, de är bara mer sammanflätade med varandra, mer berörande. Jag anar att min närvaro i hennes sinnesvärld ändå påverkar in i hennes värld på något sätt, berör också den. För jag vill så gärna hitta vägen till fantasin, äta min kaka. Och ha den kvar.
Clara säger ingenting, kanske är hennes fantasi en privatsak som rör bara henne, men har jag då ingeting som berör bara mig?

“Undrar om du minns samma saker som jag, på samma sätt? Minns du första dagen jag såg dig skrida in i min butik, som du såg mig stå där och vänta på en kund? Kanske kanske inte, men jag vet att våra skeenden nu är sammanlänkade med ett band en cirkel knuten som är starkare än våra tillvaron var för sig. Det är så vackert och så grått banalt på samma gång att jag baxnar, men vi hör ändå dit till denna cirkel där vi möts.”

När man tar ett nytt steg går också det gamla förlorat, delvis till minne delvis till glömska. Nu är vår första, skälvande tid som två i en cirkel men naiva över. Nu vet jag din värld och du vet min. Kanske att våra inskränkta trånga ensamvärldar då delvis har gått förlorade? Brinner en låga av saknad… eller är du bara mera min och mer dig själv än någonsin?

Clara kommer in i rummet och sveper med blicken och kroppen virvlar ett varv. Jag undra, “mår du bra?”, och hon svarar att, “det gör jag sant och visst.”. Som en sattelit svävar våra sammanlänkade medvetanden högt över den grå vardagen, delvis den grå vargen. Gråtjuvar och Grållan kivas som de alltid gjort om brödsmulorna från Guds fat av guld. Och jag hoppas att allt detta ska fortgå för evigt, och kanske kommer det i viss mån att göra det?

Om vi kunde svänga ihop den perfekta tillvaron tillsammans? Om vi kunde göra rätt vad fel är, blev det bara yta då, ja kan någonting någonsin vara på djupet perfekt helt nära botten? Antagligen inte så kände jag i allafall när jag vävde mina trådar samman med Clara i ödets väv, bara för att få veta vad tygen höll. Och visst verkade allting starkt och rätt vävt, på ytan.
På djupet var vi ju så olika, så helt olika personer, eller var vi verkligen det? Var det i själva verket så att på djupet var vi inte perfekta, just för att vi så tydligt kunde se oss själva i den andre? Och i så fall var jag trots allt fortfarande i tvåsamheten mig själv närmast under ytan.

Jag visste och Clara visste, att detta inte var kärlek, det var verklighet upphöjd till saga plus fantasi… Och det skulle aldrig bli, det skulle aldrig uppstå kärlek mellan Clara och mig. Vi var en resa där det fanns en väg och vi var värme och grönska där det fanns en sol, men vi var inte kärlek.
Kanske var det aldrig tänkt att vi skulle finna kärlek i den här Världen, måste vara svårt att klämma in något sådant bland förstörelse och fördärv? Det var nog aldrig meningen att den som kom till här platsen skulle förstå dess möjligheter och bygga upp dem. Vi var nog bara menade att bara vara en kort stund, det trodde Clara och jag.

Det finns en tro på något mer inom mig, kanske en annan tid och plats, men en möjligget att ställa allting till rätta för att sedan ge sig av mot det slutliga målet. Brinner en låga av saknad… inom mig, ja kanske efter att vara på gång, på väg? Tills det slutliga målet uppenbarar sig kan jag bara hoppas att jag, omärkligt för mig själv, har hittat en väg vidare. Och Clara, jag vill veta om du bara upplever verkligheten med mig också men jag vågar inte fråga.

Vi frågar oss ibland när vi sitter ner tillsammans, om det finns någon mening med allting? Om vi kan göra rätt vad fel är? Vi vill så gärna att konstverk och skrivna ord ska nå längre än till medvetandet, att de ska gripa tag i oss och ruska om oss för evigt, men ständigt faller vi tillbaka på platt verklighet att den inte går att göra något åt. Ibland tycks dessa sakernas tillstånd så självklara att vi inte orkar bry oss, men andra gånger gör vi försök att bryta dödläget. Det är vid sådana tillfällen som vi inser att vi inte ska vänta på morgondagen, utan handla nu. Och det är vid sådana tillfällen som vi lever, i alla fall anar att det sjuder och kvider inom oss och vidare.

Det mörk hotet återstår, att inte ens kärleken väntar. Att i en värld som vår ingenting har förståelse och tålamod verkar uppenbart, men att det alltid ska vara så?
När vi går till våra jobb så märker vi att ingeting egentligen har hänt sedan förra passet, att ingen gräns har passerats. Vi sysslar och pysslar men ingenting vi gör är bestående i den meningen att det uppfattas på samma sätt av alla, och kanske att det i detta faktum finns ett hopp om vägen vidare. Det som åsyftas är inte förändring, det är viljan till innerlighet.

Idiotin har aldrig återvänt till mig efter denna tid. Visst känner jag mig besviken och cynisk med jämna mellanrum, men jag kastar aldrig bort mig själv igen. Sagan är där, vakar över mig och min tillvaro och vill mig väl. Så fortsätter dagarna i mitt liv, men eventuella dagar i ytterligare ett liv förblir dolda i dunklet. Det är tydligt att vi får hoppas, men aldrig riktigt veta förrän det verkligen händer.

***









Prosa (Novell) av Trädskugga
Läst 910 gånger och applåderad av 10 personer
Utvald text
Publicerad 2016-04-22 09:16



Bookmark and Share


  Alexander Gustafsson
får Pär Lagerkvist vibbar genom hela texten.
så bra med andra ord
2016-05-19

  Ljusletaren
En novell helt i min smak!
Bokmärkt!
Wow vad jag gillar dina ord och tankar
/kram
2016-04-26
  > Nästa text
< Föregående

Trädskugga
Trädskugga