Jag sitter här på muren. Muren som sett så mycket men som ändå tiger. Degen bränner som eld i min fuktiga hand. Snart, snart är det dags, jag vet att min lycka endast är minuter borta. Rester från gårdagens lycka ligger i det daggvåta gräset som en påminnelse om svunna tider. Äntligen! Klockan är tio och jag går in och köper på mig två buteljer lycka. Innan jag passerat dörren vrider en av korkarna upp sig och en del av flaskans innehåll rinner in i mig. Lyckan är här nu. Den finns hos mig och kommer att finnas där lika länge som jag orkar tänka.

Jag går de 79 stegen tillbaka till muren där lyckan gradvis kommer att tillta. Samma 79 steg som jag så väl känner. De 79 stegen har ändå olika ansikten. Skillnaden ligger i åt vilket håll det bär. Antingen är det ångestblandad förväntan, eller så är det den där pirriga lilla känslan när lyckan precis börjar komma.

Idag är jag ensam på muren. Jag tittar på människorna som går förbi. Jag tar lite lycka och tittar igen, vad bråttom de har! Vart ska de? Vad gör de? Jag ropar till en dam:
”Hörru, vart ska du gå?”
Min fråga möts av ännu snabbare steg och en blick som vrider sig ännu längre ifrån mig. Samma gamla vanliga svar.

Den ena lyckan har helt lämnat sitt kärl. Den rann in i mig helt utan motstånd. Jag ägnar tjugo sekunder åt att fundera på hur den andra lyckan ska göra sitt. Det är inte bråttom. Tiden är min vän. Människorna börjar åter strömma i mängder förbi. Jag ler åt dem, så brått så brått. Muren har blivit tillflyktsort till fler än mig. I människornas ögon är vi säkert tillsammans men jag vet att jag är ensam. Ensam med lyckan. Nu är all lycka inom mig, det börjar bli dags att gå de 79 stegen. Jag har inte bråttom.