Hade ibland utnyttjat morgondimmornas täck för mina arla göromål. Att förflytta mina positioner och leta nya spår för dagen. Men dom var oerhört kvicka och vädrade varje rörelse och move.
Jag kom ingen vart.

Sen försökte jag ett tag bara sluta ögonlocken och somna om från den fasa som började visa sig allt starkare, som hos en som aldrig tittar till sin rädsla. Men jag kunde varken blunda eller drömma utan att den överrumplade hela mitt väsen. Varken dag eller natt, ljus eller mörker beredde mig någon plats.
Det fanns inget var.

Jo, den korta stund då hjärnan flyttar fokus från helt interna angelägenheter till sinnligt påverkade aktiviteter och jorden fortfarande befann sig i position då natt likväl som dag med rätta kunde hävda sin existens.
Det fanns ett litet där.

Då och då i alla fall.