Sanden har klibbat sig på vaderna
Resdamm, dansdamm
Kjolstyget har en frasig fåll
Den vita brodyrblusen är hasad ner över axlarna
Solen är het som lava
på trottoarkanten sitter en flicka i trasiga kläder
och vaggar sin kropp fram och åter och håller för sina öron

Ett äldre par går fram till flickan och frågar:
- Hur är det fatt lilla barn?
Men hon hör inget, så djupt försjunken i sig själv.
Hon vaggar och blundar och är helt borta från världen.
De äldre mannen tittar på sin fru som nickar och så tar han så mjukt på flickans axel och ruskar lite försiktigt. Frun tittar på flickan med fast koncentrerad blick.
Flickan tittar förvånat upp, tar bort händerna från öronen.
Frun ler moderligt åt flickan, och igen säger paret samstämmigt:
- Hur är det fatt lilla barn?

Det var länge sedan någon kallat Nina för barn, och hon hon får en liten tår i ögat. Hon ska precis till att svara "Hej" eller någonting men hon är så torr i munnen så hon kan inte prata. Mannen ser det och skyndar till kiosken runt hörnet för att köpa lite mineralvatten.

Frun ser att hon har ett munspel som sticker ut ur väskfickan, och frågar:
- Är det Du som spelar?
Flickan nickar jakande, och nu kommer mannen med två flaskor Loka naturell, han överräcker den ena och Nina tar skyndsamt flaskan till munnen och dricker girigt hela flaskan i två svep. Det gick så fort så då hon leendes vill tacka, hickar hon till.
Så säger hon:
- Tack så mycket, vad ni är snälla.
- Hur kommer det sig att Du sitter här på trottoarkanten och håller händerna över öronen? frågar mannen.
- Jag är dansare svarar flickan. Jag dansar och spelar på gatorna.
För jag vill vara fri. Men det kom fram en man med stirriga ögon och sa att kriget var nära nu, att torka, katastrofer och stor sorg snart skulle råda över jorden. Han sa att jag borde inse allvaret och förbereda mig.
- Det var ett tufft besked han levererade, svarade kvinnan ömt. Trodde Du på honom?
- Jag tror på de flesta. Ja, jag blev rädd. Så rädd att jag inte vill höra mer...
Jag slutade dansa, föll ner av chocken här på marken och höll för öronen för han tjatade och tjatade och ville aldrig tystna. Han skrämde mig. Jag vet inte när det var... Nu skiner solen, men då var det skymning. Kanske igår?

- Men jösses flicka, då har Du kanske suttit så hela natten?
- Du kunde blivit uttorkad, fyllde mannen i.
- Jo, svarade flickan och tittade ängsligt och bekymrat ner i marken.
- Hur ska Du kunna uppträda om Du sitter så här och torkar ut? frågade kvinnan.
- Jag kan inte höra på mer, svarade flickan, för om jag lyssnar då tänker jag bara på hans vassa röst och krigslarm.
- Hur ska Du dansa utan musik då? frågar mannen.
- Jag dansar inte längre, det ska ju bli krig!!! svarar flickan fort och förtvivlat.
- Men varför inte? Det är kanske nu Din musik och dans behövs som mest, svarar kvinnan.
- Därför att jag kan bara dansa av glädje och för frihet svarade flickan,  och vinkade lite, blundade och tog sig för öronen och börja vagga igen.

Paret försökte röra henne, uppmana henne, mjukt ruska om henne.
Men utan att få minsta reaktion, det var som de inte fanns för henne.
Så tog kvinnan och försiktigt bände loss hennes hand, då föll flickan ned på sidan... Lealös.
Paret tittade snabbt på varandra och förstod båda två.....
.....Nina var död.

Hon var krigets första offer..

______________________________________________

© ORD
DominiQue NVC Costa
Våren 11 Maj
KÄRLEKSKAPITALETS ÅR, 2016 eft.Kr

lånad bild

OBS!
Jag tackar på förhand för eventuella applåder
och kommentarer här öppet, och ej via mail:
Varmt Tack ♥ Jag älskar om Du läser mitt hjärtas Ord ♥

Undertitel: ___©__ EN KRIGSLARMENS QUINNA
Ingår i pågående bokprojekt:
___©__ EN SINNLIG QUINNA

Med:
Berättelser, funderingar och betraktelserna i åtrå, sensusalism, existensialism, passion, spiritualitet, magi och kärlek med en touch av mirakel. Om Quinnlig urkraft och frigörelse av präglingar, prestigelös strävan efter det Sanna nakna hjärtat. En kärlek och ridderlig hyllning till Gudinnan, Drottningen, Quinnan inom oss. Quinnan i mig.
https://www.poeter.se/Las+Bok?book_id=5624