- Vad vill hon äta tror du?

Jag är inlåst och försöker göra mig förstådd . Jag pekar på det sätt jag kan men ingen ser. Med hjälp utav mina händer försöker jag skrika att jag vill ha en jävla hamburgare istället för torra pannkakor som dom har fått för sig att jag älskar. Det är lönlöst.

När tallriken med pannkakorna ställs fram så önskar servitrisen en smaklig måltid.
Fast det gäller nog inte mig eftersom hon inte ens har mött min blick än.
På ena pannkakan så ligger det ett mörkt, axellångt hårstrå som jag försöker hinna uppmärksamma min assistent på...men det är för sent.
Gaffeln har redan borrat igenom pannkakan och kniven har hunnit blanda ut dom torra degklumparna tillsammans med sylten.
Det slår mig att det är fredag idag för det ligger glass på tallriken.

Ur min tvättblekta ryggsäck bak på rullstolen så plockas den rödrutiga scarfen fram med rester från middagen igår.
Dom ansåg att den kunde användas en dag till.
Frustrationen som blir mitt ombyte titt som tätt är något som dom inte förstår.
Enligt dom så kommer mina utbrott som en blixt från en klar himmel.
Dom förstår inte hur det är att vara klar på insidan men fångad i en kropp som aldrig har hittat koden för att kunna användas.

Som så många gånger förr så ska dessa förbannade pannkakor intas och som så många gånger förr så genomborrar omgivningens blickar hela min existens.
Jag syns men som det känns hade det varit bättre om jag inte hade märkts.
När gaffeln nästan nuddar min darrande underläpp, när jag känner att gränsen kantras inför den stundade förnedringen så är det plötsligt någon som skriker STOPP.

En kvinna som befinner sig vid bordet bakom oss reser sig upp. Hon stöttar sig fram på darriga ben tills hon når vår bordskant.
Hon möter min blick och säger Hej.
Sen hostar hon lite lätt och ber om ursäkt innan hon tar tallriken och försvinner med dom torra pannkakorna.
"Ja det där var ju också ett jävla sätt" säger min assistent lite irriterat.
Efter en stund kommer kvinnan tillbaka och vänder sig direkt mot mig.
Hon ber återigen om ursäkt men hon hade sett det långa hårstrået och vägrade gå med på den likgiltigheten.
Hon frågar om hon får eskortera mig fram dit man beställer maten och jag vet inte hur jag gör det men hon förstår att jag säger ja.
Hon frågar mig vad jag vill ha för huset bjuder idag och med en blinkning kontrar hon "för nog är du rätt less på pannkakor vid det här laget? Hur skulle det kännas med en hamburgare?"
Hon log, hon utstrålade allt som jag behövde och när vi rullade tillbaka mot bordet var omgivningens blickar som förbytta.