Du min vårflod
Ystra skratt porlade förbi och väckte växtvärken.

En glad trygg blick
in och rakt genom
Tusen fräknar
Tusen hjärtslag
Tusen drömmar
löftet om evigheten

Du,
min lust och längtan
en gång ägde den inget annat namn
än
din rygg, dina axlar, dina andetag etsade i min nacke,
i mitt hår flätade vi in
barnens namn, gårdarnas grönska, de nymålade grindarna, de långa nätterna med vänner och vin.
Flätade fast oss själva

Du är någon annans hjälte nu

(Och jag lät honom komma över mig
köra över oss
helt utan nåd
kommande från de kalla kalla fjällen,
de stora vidderna och tomma ordens boning.)

Vi skriker superlativ rakt ut i ingenting!

Han, min vårflod.
Vårt slut.