Söndag
Mira que bé!
Trots min baksmälla och backen jag har framför mig kan jag inte låta bli att le. Hur länge har jag gått här varje dag? Mer än en månad. Hur kommer det sig att jag inte sett det här förrän nu? Tittar jag så mycket åt höger att jag missat det här? Färgen ser inte ny ut, inte alls. Tänk vad man kan missa om man inte ser sig omkring.
Jag gillar det. Mira que bé. Jag undrar varför han inte hört av sig den här helgen, varför han inte velat träffas. Han brukar alltid lyckas klämma in mig trots att han är upptagen. Men mira que bé. Vi ses ju imorgon, och då får jag veta vad han haft för sig i helgen över en cigarett eller lunchen, om vi har den tillsammans. Jag hoppas det.

Måndag
Rulltrapporna går för långsamt. Jag vill hem. Jag vill vara hemma redan. Ögonen bränner. Mira que bé! står det till vänster. Jag försöker. Kan inte. Försöker hårdare. Vill bara hem. Vill inte gå uppför backen mellan trapporna, vill rulla hela vägen.
Jag vet varför nu. Han berättade varför. "It's been a little hard for me this weekend, to talk with you. Because of this. I didn't know how to tell you. You understand that, right?" Jag förstår. Visst. Lite svårt. För honom.
Jag vill vara hemma. Har jag feber eller är det bara mina känslor som tar över min kropp?

Tisdag
Jag är inte arg, jag är rasande. Mira que bé! Hade jag haft något hårt eller vasst i handen hade jag slagit sönder träet och målningen. Den hånar mig. Det finns inget bra att se, inte i hela världen.
Det är svårt att andas, så jag sätter mig ned i varenda trappa. Åker upp på rumpan. Orkar inte bry mig om någon kollar. Jag tror att mitt hjärta brister. (Inte för honom, inte för honom, kom igen för fan.)
Folk har tittat på kontoret, med ömmande ögon, för att de vet, de vet allihopa. Alla visste, alla vet. Vad vi hade. Vad han gjort. Alla vet. Jag är så jävla dum. Tjugofyra timmar senare ekar hans röst, vårat sista samtal, fortfarande i mitt huvud. "I don't have much time so I'm just going to tell you, okay? This Thursday, I... had sex with another girl."
Fantastiskt.

Onsdag
Kommer jag ens upp? Rulltrapporna går bra, men backen emellan... Jag vet inte. Efter mer än femtio timmar utan mat har jag inte mycket energi kvar i kroppen. Jag kan inte äta, jag vill bara spy. Varje gång jag tänker på honom vänder det sig i magen. Och det gör jag jämt. Det gjorde jag hela tiden innan, också.
Mira que bé! Det är blommor runt orden. Jag har åkt berg- och dalbana idag. Imorse bestämde jag mig för att det inte skulle synas hur pissigt jag mår och gjorde använding av att min mage är platt efter min ofrivilliga fasta. Jag klädde mig snyggt. Jag har känt mig fin idag. Det är bra. Jag hoppas han såg det, att han höll med. Han bevisade i alla fall att han tar åt sig av att jag ignorerar honom. Han blev upprörd. På mig! Skrattretande. Men det är också bra.
Jag vet vem hon är nu. När jag kom till kontoret stod hon där, i cafét vid hörnet, i hans tjocktröja. Som ett slag i ansiktet. Sov hon där igår? (Tänk inte på det, bara låt bli.) "I did the right thing, right? To tell you? That it's another girl in the office?" Ja, visst. Helt rätt. Visst, visst. Jag kan ta det. Jag kan tydligen ta vad som helst. Jag står ju än.

Torsdag
Att mira que bé är lättare idag. Jag måste komma ihåg att jag inte är ensam. Den enda jag förlorat är honom. Alla andra, varenda en, är på min sida. Han har gjort fel, inte jag. Jag får allt stöd i världen. Han får arga blickar. Hon struttar runt och ler. Men det får hon väl göra... Han är inget att ha i alla fall. Kanske är det för att jag är lite full, men det är lättare idag.
Varför det gör så ont känns också klarare idag. Det är inte det att han haft sex med någon annan, han får göra som han vill. Det är värre än så. Jag litade på honom av en enda anledning, och det var för att han bad mig. "If you trust me... you won't regret it." Jag rev ned mina murar av en enda anledning, och det var för att han bad mig. "Fuck your walls. Just be yourself with me."
Jag ville inte lita på honom, jag ville inte öppna mig, för att jag inte ville bli sårad. Och kolla vad som hände. (Jag visste ju redan från början, för i helvete.)

Fredag
Jag har en resväska med mig uppför trapporna idag. Den är tung. Jag är tung. Eller är jag bara svag? Den väger inte mycket, den är bara tung ändå. Han kom med den på lunchen, körde den från sin lägenhet till jobbet, och gav den till mig. Pratade som om allt var som vanligt. Sa mitt namn när han svarade i telefonen, som alltid. Men jag kan inte låtsas att inget har hänt. Hur skulle jag kunna när den enda anledningen till att vi pratar är så att han ska kunna ge mig alla saker jag hade hos honom? Något har uppenbarligen hänt.
Mira que bé. Gult, orange och rött. Blommor i samma färger, grönt och vitt. Hon hade hans tjocktröja idag igen, men idag klarade jag av att se det utan att vilja spy. Det är ju bra.
På måndag ska jag lägga alla saker han någonsin gett mig i en påse på hans skrivbord, utan att säga något, bara lämna det där. Allt, till och med presentkortet han gav mig på Sant Jordi, och lappen han skrev till mig första gången han lagade mat åt mig. Saker som fått mitt hjärta att slå hårdare för honom. (Jag hann bara ge honom en enda sak, och det slog han sönder och gav tillbaka redan i måndags.)