Jag har sagt länge nu
Att jag bara följer med vågorna
Och försöker låta bli att drunkna

Jag har sagt att jag
Inte orkar välja ett håll att simma
Bara för att hoppas att där finns land

Någon frågade mig
Vad som skulle hända om jag drunkar
Jag bara log och lät tystnaden svara

Jag tänker mig att
Livet är stort och mörkt och kallt och salt
föränderligt, förrådande, förskönat

Jag har känt att jag
Börjar bli trött på att trampa vatten
På att kippa efter luft mellan kallsupar

Jag undrar om jag inte
Skulle orka sparka trots att jag är trött
Efter ett fotfäste bättre än havsbotten

Jag kanske kan ge mig
I alla fall en chans att ta mig någonstans
Vem vet, jag har aldrig egentligen försökt

För att jag fann mig själv
Född här ute, ensam och övergiven
Med värkande hjärta och ömmande kropp

Men nu har jag skrikit
Som det miserabla barn jag är i många år
Först nu inser jag att det kommer ingen livbåt

Det är bara jag här
Har alltid varit, kommer alltid att vara
Men kanske är jag värd att lära mig simma för