Rummet var luftigt och svalt. Ute skulle det bli ännu en varm högsommardag. Där pågick livet. Där packade människor sina badväskor och cyklade till havet så som vi en gång gjort.
Du var inte längre med, du låg här, helt stilla. Det var fel. Du skulle inte stanna här utan gå ut i livet men du var aldrig lättövertalad när du bestämt dig, du låg kvar.

Först gick jag runt dig och tittade från alla håll, för att se ur vilka vinklar du var dig lik. Jag ville känna igen dig. Jag ville se dig le. Sedan rörde jag försiktigt vid dig, genom kläderna kände man inte kylan så väl men inte heller din värme. Jag lyfte på täcket och strök över dina svullna ben under jeansen. Försiktigt strök jag din arm, ditt armbandsur hade immat igen av kylan.

Jag berättade naturligtvis för dig att jag inte visste vad jag skulle göra, hur jag skulle stå ut. Efter en stund trängde som små svettdroppar fram på din hud i ansiktet, det var kondens men jag tog en servett ur Kleenexlådan och torkade dig försiktigt på pannan, överläppen och kinderna. Det kändes fint som om jag fortfarande kunde göra något för dig.

Jag upptäckte örsnibben på det örat som låg uppåt och höll den mellan mina fingrar. Den kändes precis som vanligt, mjuk och lite sval, bara som om vi varit ute en stund, en höstpromenad eller suttit för länge i vårkvällen på din altan med varsin öl. Jag smekte den länge. Till slut var den nästan varm.

Du hade ditt "fuck cancer" armband på dig, det som du ville skulle brännas med dig. Det som bar våra kärlekslöften. Jag lät pärlorna rulla mellan fingrarna och smekte hårstråna på din handled som börjat växa ut igen. Så skrev jag ett brev, vek ihop det och la i din ficka. Det skulle brännas med dig och följa med ner i urnan. Tanken gjorde mig nöjd och du skulle ha lett åt det busiga i det.

Ute på parkeringen igen var det första jag tänkte att nu åker jag hem till dig och berättar om det här och jag kunde se dig ta emot mig med en stor kram, kasta upp en cigarett och försöka fånga den i munnen, skratta åt ditt misslyckande och sedan vara hos mig i samtalet. Insåg motvilligt att du troligtvis inte skulle vara hemma, låste bilen, kröp i hop i baksätet under en filt och somnade djupt.