jag känner inte nu som då
den trollbindande tjusningen

försökte att hålla fast vid bilden av dig, oss
men min utopi passerade ditt väsen, dig ovetandes

tiden bearbetade min vision om oss och denna tjusning
och följaktligen behöver jag inte längre dig

det för en stund allra mest ovedersägliga
kan därmed bevisligen bli något konträrt

kanske låter det som en befrielse
men det gör minst lika ont