Jag såg barn
klädda
vuxet med händerna
fulla och blickarna
tomma
hungrande
suktande efter något
att tillhöra

jag såg
mig själv
ligga över
toalettstolen
spyendes
svettandes
gråtandes undra
över livets stora
frågor varför lever
man och se
gallan lösas upp
i vattnet som
ett enda svar

jag såg grupper
av folk
säga till varandra
det här är ditt
land det här är mitt
land med tonen
av en förälder
som talar om för sitt
barn att tomten inte
finns att spöken
inte finns att näcken
inte finns men
någonstans finns en
plats som kallas
helvetet för någonstans
finns en plats som
kallas helvetet

jag såg poliser utan
kläder och åklagare
i solglasögon
yrkandes på ett
liv i fångenskap
mot väggen lutad
brusten
och förlegad
till en stund
av tystnad
likt skuggorna
av Venus de Milos
famn

jag såg en
fruga säga
till sin man \'jag vet
ingen är väl
perfekt men jag
förtjänar ändå
bättre än
så här\' plocka
upp sina
väskor och dra

jag såg punken
födas och dö

jag såg födelsen dö
och födas om
på nytt till en
blomma blossande
ur betong
flåsande
mitt i ett andetag
skrika \'this is
for you my love, Arthur
Rimbaud och
drömmarna\' sänka
mikrofonstativet
och blicka
ut över publiken
med dom ängsliga
blickarna av
en moder
förfärad
förtvivlad
och uppgiven
hjärnan kluven tänka
ut julklappsrim
till julklapparna som
religiösa profetior
om framtiden

jag såg två
bilar
på rad lasta
pinnar på
ett flak svänga
in och köra fram
till Ensamheten
för att där
göra upp en eld
att värmas vid

jag såg min generation
födas och dö

jag såg en polis
hålla upp
två döda svanar
prata högt om
slaget i Poltava
höja ögonbrynen och
säga \'vem gjorde
det här och hur
många bultar finns
det på Ölandsbron\' sänka
ögonbrynen igen
och gå hem

jag såg stjärnor som
viskade och månar
som skrek en vind
som fnös och
ett darrande löv
falla ner
till marken vibrerande
snurrande
motsols
medsols
runt sin egen
axel avloppsbrunnar
och kloakpölar
kullersten
dränkta av
begagnade tuggummin

jag såg mig själv
gå in i
en butik och
springa därifrån
upphetsad
på gränsen till
kåt vevandes
på armarna
förförd av
skyltdockornas
charm som
prästen när
han kastar tärningen
förbannad
framför sin egen
spegelbild dela
ut sin del
av sanningen som
en torkad oblat
och flera liter
billigt vin
berätta ingenting
annat än om
korsfästelse
svek och ondska
som en anledning
till att leva
kvar och bära
korset vidare till
nya Golgata
fördärvad av
sitt eget öde
men för full för att
göra någonting åt det

ett förakt fastare
nog än gravstenarna
huggna ur sten
stack jag kniven
i grannens träd
och vred om till
att skrika mitt
namn i tystnaden

jag såg min granne
hångla med en
annan fru och skylla
bort det
på billigt vin

med känslan av
att leva såg jag
allt det
här stirrandes
ut med rutorna
immiga och
motorn
överhettad armarna
i midjehöjd frågande
mig själv
och chauffören
vem jag var

städerna så breda
breda
vägarna
så smala

en dikeskant
vildvuxen och förorenad
eller mittstrecken
kusligt raka
gick jag sicksack
för att gardera
mig

jag såg städer
falla och dö
i sina
egna kroppsvätskor
tiggare utan armar
såga av
sina ben för några
mynt till ett
öga rött det
andra ögat vid sidan
om en blick
av rädsla
en blick av avund
med solen vi kom på morgonen
jag och du och dom tio budorden
till att förpesta
och aktersegla
spotta och bli
spottade på

jag såg en man
välklädd på TV:n
med plockade ögonbryn
och blodsprängda
ögon försöka omvandla
svartsjukan till
något rött och kalla
det för
kärleken

i regnet av saliv
längs Donaus strand
såg jag punkare
ta sina liv
på för stort allvar
göra uppror
bara mot dom som
inte bryr
sig dom
som inte lever men
ändå är för
unga för att
gå och
dö till ett
uppror endast
mot rastlösheten liknande
det som vargar
gör mot alla djur
dom inte dödat
än

jag såg mig själv
förföras av
min egna
spegelbild till
ett förakt
som inte
ens gick
att huggas ur sten
tog jag morakniven
en gång till
och lät den vandra
över handleden

lät havets
vågor slå
mot min kind
som käftsmällar
snarare än
smekningar

som en myra
i sin stack såg
jag myrsloken i ögonen
och bad honom
hälsa mig vid
namn

jag såg mina
barn slösa
bort sina liv
på att springa
fram och tillbaka
med för mycket
mat i händerna
blickarna
svultna hungrande
efter någon
att ge maten till

och ingenstans
i allt det här
såg jag mig
själv en
enda gång
som något annat
än clownen
som grät när
ridån föll ner
och barnen som
satt kvar på
sina platser
och säkert
skrattar dom
än