och där. därborta står han.
med öppen famn.
och jag vet exakt vad han erbjuder, jag vet hur härligt allt kan bli,
hur omtänksam han kan vara mot mig och mitt jävla jävla hjärta.
men jag springer. i motsatt riktning. jag ger det inte ens en chans.
drar upp mobilen och skriver till något efter-kl-3 ragg. för att det är enklare så intalar jag mig själv.
jag slipper allt krångel när det tar slut, alla tankefällor ifall han är rätt? Alla hjärnspöken som säger att jag inte duger, all osäkerhet och all ångest.
Jag springer. och krockar med det där jävla efter-kl-3 ragget.
och sju timmar senare är ja på väg därifrån med en brinnande ångest i kroppen.
och jag undrar för den sjuhundrade gången ifall det var värt det?
vad slapp jag undan?
en chans till någon underbar som faktiskt kan växa till att tycka om mig, tycka jag är härlig, någon som vill umgås med mig alla timmar på dygnet, en chans till någon att älska och någon att bli älskad av?
och jag gråter. därför att jag vet, när chansen väl kommer igen, är jag redan påväg därifrån. igen.