Har upptäckt att jag nästan alltid har mina solglasögon på
även när det inte är supersoligt väder
Man får då lite avstånd och är inte lika lätt att nå
Det blir lite som extra skyddskläder

För även om det är mulet känner jag mig ofta bländad när jag är ute på stan
av all lycka och kärlek man ser överallt
Och ögonen rinner som om man vridit på en kran
Det döljs och man ser ut som en som tar det kallt

Jag provar ibland och väntar på den dan jag klarar mig dom förutan
När jag vågar visa mig som den jag är igen
och när jag på något sätt lyckats vända skutan
på rätt köl, men det dröjer nog länge än

Men när jag går ensam i skogen
låter jag hela ansiktet smekas av vinden
Så får det va tills tiden är mogen
och tårarna inte längre rinner konstant över kinden