Du var alltid så snäll mot mig
sa han när vi möttes i väntrummet
jag var bara på väg förbi
med journalhögen i famnen.

Hans ögon borrade in sig i mig
han menade det
han log
men jag var inte snäll
bara lite mindre elak kanske
men tyst när de andra suckade och klagade
extrahjälpen att flytta arkivet blev aldrig omtyckt
hur mycket han än försökte
- kan han inte skynda på lite
men inte vara så mycket ivägen hela tiden?

Nu jobbade jag på psyket
mitt första jobb som färdig sekreterare
en annan värld än somatiken
så många livsöden i journalerna
det tog andan ur mig att skriva de diktaten.

Tack snälla du, sade han,
du var snäll men de andra...
jag skyndade därifrån
vad skulle jag säga
mumlade bara något.

Morgonen efter
jourdiktaten var många
långa diktat, tjocka journaler
de var prioriterade
skulle skrivas först
det råkade bli så
att jag fick skriva diktatet från hans besök.

Genom mina öron strömmade
ett livs historia
om förtrycket, skräcken
mordet på hans bror
ansvaret att sörja för sin egen familj
och broderns
änka och fyra barn
flykten mitt i natten
och förtvivlan att tvingas lämna
landet och de gamla föräldrarna.

Det nya landet som tog emot
enkla jobb med låg lön
eller ingen lön alls
hoppet om ett bättre liv.

Jag skrev med tårar rinnande utför kinderna
min kompis undrade
men vad skulle jag säga
jag skämdes för mycket
jo, han jag träffade igår
när vi hämtade journalerna
det var en gammal arbetskamrat
han har så vackra ögon.